Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med ett kom han att tänka på att han hade
mist sin plats. Visserligen var han inte uppsagd
och det var väl knappt troligt att han skulle bli
avskedad av styrelsen i vars tjänst han hade varit
i så många år. Men han kunde ju inte återvända.
Och han hade alltså mist sitt levebröd. Vad skulle
han, Oliver Ölén, halvgammal och utan
färdigheter, ta sig till? Inte kunde han få någon ny
plats. Det skulle vara i en annan stad, men hur
skulle han kunna byta om miljö, och hur skulle
de kunna använda honom på något annat ställe,
när han inte hade dugt där han var?
Hans käkar tuggade på ett enda ord: förbi.
Han gick ut. Vart skulle han gå? Ett
ögonblick kom han att tänka på hotell Lindquist. På
frukosten, som han inte ännu hade ätit. På
smörgåsbordet med den härliga inlagda sillen, rädisorna
och så det småljumma, den blodiga biffen och
till allt detta många och klara supar. Men så
klart hade detta lärt Oliver att känna sig själv, att
han genast bortjagade denna tanke. Detta att gå
och supa bort sitt olycksöde, nej det var ändå
inte bra! Nej, det kunde han inte göra! Han
drev nedåt ån. På bron bakom mekaniska
verkstaden stannade han och tittade ned i det gröna
skummet. Det yrde vått i luften av stänk från
vattenfallet litet högre upp.
Den som hade mod att kasta sig ned! Det
skulle vara det enda riktiga, den enda stora
handlingen i hans förfelade och löjliga liv. Så skulle
det i alla fall få en relief, en bakgrund. Inte för
att det i grunden var så storartat att ta sitt liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
