Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på med strålande ögon, och hon gillade teoretiskt
Gladys älskare. Men samtidigt förlovade hon sig
på annandagen helt sedesamt med stationsskrivare
Lunderberg.
Marianne träffade aldrig Herman. Hon såg
honom ibland ute men han vek alltid av och
om de någon gång möttes så hälsade de inte på
varandra. Marianne kände ett litet stygn i sitt
samvete, ty hon såg att han tycktes vara mycket
nedslagen. Han stirrade svårmodigt framför sig,
men han såg knappast dem han mötte och det
var omöjligt att fånga hans blick. Men Marianne
tröstade sig med sin kadett, och hon uppbar
beröm av sina föräldrar för att hon hade slagit alla
tankar på Herman ur hågen. Det var
fullkomligt korrekt av henne att hon inte en gång
besvarade hans hälsningar, och Marianne fick en
gammal vacker spets av sin mamma för det. Och
allt var frid och fröjd och glädje i det
Mandellska hemmet.
Men Herman önskade bara att det inte skulle
bli någon jul i år. Vad skulle man med den
egentligen? Då var det bättre med hela det långa
vardagsmässiga året. Då det var skola, slapp man
åtminstone tänka, men nu måste man ju göra
det, medan man var fri. Han brukade för det
mesta driva omkring sysslolös och låta timmar
och dygn rinna förbi sig spårlösa. Han tänkte
inte på Marianne ofta, men det satt som en tagg
i hjärtat och värkte. I stället undrade han om
det skulle vara möjligt att få träffa Amanda som
han hade sett för första gången hos Ivar Hedenblad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
