Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvärat leende. Hon framförde en smula skakis
sitt ärende.
— Ja, sade prosten och kastade en förstulen
och forskande blick på henne, önskas det enskild
skrift?
— Nä, nä! stammade den förskräckta fru
Atterblad.
— Hm ja, då talar vi inte mera om den
saken, det är bäst ta sin tillflykt till bönen, om
det är något, som det önskas Guds hjälp till.
Hör du gumman, ropade han genom dörren, fru
Atterblad kommer och hälsar på oss och vill bjuda
oss på bröllopet. Har du litet kaffe till henne?
Prostinnan kom leende in.
— Och så får jag be fru Atterblad ursäkta
mig, men jag måste gå ner på expeditionen.
Farväl, farväl!
Och prosten Larsson räddade sig ut och
lämnade de båda damerna åt sig själva.
Men en kort tid därefter fick pastor Norin
sitt pastorat och gifte sig med fru Atterblad.
På nyåret fick Berntsson veta genom lektor
Lyckstadius, att det hade kommit svar från
läroverksöverstyrelsen på rektorns och majorens
anmälan. Överstyrelsen hade svarat att den absolut
icke kunde ta några hänsyn till anonyma skriverier
i en tämligen obskyr landsortstidning, så mycket
mindre som dessa insändare voro avfattade på ett
för hela lärarkåren kränkande sätt. Och för resten
erinrades rektor om att det var varje svensk
medborgare obetaget att hysa vilka åsikter han ville,
och att det vore av stor vikt just för lärarkårens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
