Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är inget otäckt kärr, sade majoren litet
skarpt.
— Usch jo! Det kan inte komma i fråga att
han får ligga där! Där som det är så fult, inte ett
träd, ingenting, bara ett vattensjukt träsk! Neej!
— Men min snälla vän, det kan väl hända att
det inte är så poetiskt, men hur skulle det se ut,
om jag som själv yrkat på den platsen inte ville
begrava min son där... I min ställning går det
verkligen inte an!
— Det gör detsamma, men aldrig skall han
ligga därute alldeles ensam, det är ju precis som
att ligga på öppna landsvägen eller i skogen.
— Jag påminner dig bara om, kära vän, att
platsen är vederbörligen invigd av biskopen. Det
är alltså vigd jord precis som den andra, och var
lugn kära du, nog kommer det flera.
— Men det är så långt dit ut, och så otrevligt.
— Ja, men när vi har försummat att köpa
förut på det andra stället, så kan vi verkligen inte!
Och nog går vi gärna den biten ut till vår sons
grav.
— Jaa, sade majorskan och smälte plötsligt i
tårar igen.
Hon hämtade sig snart och sade:
— Jag har tänkt jag skulle sy om min gamla
svarta till Aurora! Men Gunnar får vi väl sy
nytt åt, det kan inte hjälpas!
— Ja, sade majoren, vi får ju se efter i morgon,
om inte jag har något vi kunde ta. Men du
själv då!
— Jag har ju en svart klänning, som jag fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
