Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge Boit hos Kristinas »miniature- och amalie» konstnär förvärfvade sig handgreppen i
den färgbränningens vanskliga konst, genom hvilken han skulle blifva så ryktbar.
Bollmästaren afled 1679, men hans enka drog inkomst af hans privilegier ända till 1699, då
de plötsligen indrogos af staten, och hon lämnades på bar backe. Redan dessförinnan
hade dock sonen farit öfver till England, där ju miniatyrens konst stått i flor allt sedan
Holbeins dagar och frambragt en sådan konstens mästare som Samuel Cooper, och där
smaken för emaljmålning särskildt under Karl I blifvit en passion, sedan Petitot i
färgstrålande litenhet återgifvit Van Dyck. South Kensingtons berömda
miniatyrutställning år 1865 visade ett signeradt dubbelporträtt af Boit, dateradt 1697. I Bernals
berömda samling fans en emalj af Boit från 1699 (Bolin, Bernal. Collection 1862). I
London tyckes Boit hafva haft ganska växlande öden, om man får tro Walpoles
Anecdotes of Painting. Han lifnärde sig här ursprungligen som lärare i teckning, men
blef satt i häkte, anklagad för att hafva försökt locka till äktenskap en af sina
omyndiga elever, »a gentleman daughter». I fängelset var det han enligt den osannolika
berättelsen skulle hafva fullkomnat sin skicklighet i Toutins och Petitots konst. Visst är, att Boit
på Dahls rekommendation blef mycket anlitad som emaljmålare och erhöll höga priser. Dahl
var själf miniatyrist — Walpole ägde ett själfporträtt i miniatyr af honom -— men Boit
blef efter Petitot den stora emaljören på modet med klientel inom hela aristokratien.
En våghals, som Boit tydligen var, åtog han sig för engelska hofvet en
beställning på en större emalj än som någonsin utförts — en allegori öfver Englands
triumfer öfver Frankrike. Omgifven af kavaljerer och damer skulle drottning Anna där
framställas mottagande Marlborough och prins Eugéne af Savoyen, hvilka segergudinnan
ledde till tronen, medan Frankrike och Bavaria lågo knäböjande på golfvet, omgifna af
eröfrade troféer. Beställningen gjordes sålunda med säkerhet efter slaget vid Höchstädt
1704. Plattan skulle icke vara mindre än 22—24 tum hög och 16—18 bred. Boit fick
1,000 pd st. i förskott och lät i May-Fair uppföra en särskildt konstruerad brännugn.
Innan kompositionen blef färdig, föll emellertid Marlborough i onåd (1710), och Boit fick
order att förändra arrangemanget, men måste samtidigt för gäld fly öfver kanalen. Om
hans vistelse och verksamhet i Paris skall jag tala i annat sammanhang. A
South-Ken-singtons utställning 1865 funnos af Boit flera vackra, i klara, lysande färger utförda emaljer
med porträtt ur Londons aristokratiska verld, och hans bouppteckning visar, att han vid sin
död ännu ägde i behåll ej få emaljmålningar af bekanta herrar och damer inom den engelska
societeten. I London var han också lärare till en af 1700-talets allra främste
emaljmålare — Dresdnaren Zincke, som därför ej sällan kallas svensk (så t. ex. af Rouquet i
L’Etat des Beaux-Arts en Angleterre) och hvilkens porträtt målats af Hysing. Flere
svenska lärjungar sällade sig till honom, så den eljes okände 1’redrik Peterson, och den
svenske guldsmedssonen Christian Richter (1676—1732), en af de många artistiska
ätt-lingarne af denna framstående borgarsläkt. Ursprungligen medaljör liksom sin
framstående äldre broder Bengt, hvilken var elev och svärson till David Karlsteen, blef Ch. Richter
i London 1702 lärjunge af Dahl och Boit, och sedan ryktbar som miniatyrmålare,
framför allt som kopist i smått af Lelys, Knellers och Dahls porträtt. Walpole ägde af
Richter ett miniatyrporträtt af bildhuggaren Cibber (efter Kneller). Chr. Richter gjorde
också emaljer. Han afled 1732 och begrofs i S:t James i Westminster. Martin Meytens
d. y. kom till London i Georg d. I:s följe 1714 och studerade där också emalj och
miniatyrmåleri till 1717. Georg Schröder vistades äfven under sina utländska läroår i London.
Som man ser. är det en hel svensk konstnärskoloni, som under dessa sjuttonhundratalets
första decennier arbetar i London. Under ett besök i metropolen gjorde Bengt Richter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
