Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oerhörda summor, den cljes sa sparsamme kardinalen betalade vid inköp af utländska
konstverk. Som för all annan industri blef hans ledande tanke också här den: att
produktionen i landet skulle drifvas upp till en sådan fulländning, att ej blott
Frankrike med inhemsk alstring skulle kunna fä sina egna behof tillfredsstälda, men äfven de
andra länderna blifva rikets kunder och utförseln tillföra landet ära och guld. Lika noga
som fabrikerna i Roubaix inpassades den artistiska alstringen i systemet. Också konsten
infördes i den sociala hierarkien. Den blef ett af rikets maktmedel, på samma gång som
den med sin glans och sitt skimmer förhärligade krona och statsbyggnad.
Utvecklingen hade redan drifvit konstnärerna i den riktning Colbert önskade.
Ty när de bröto upp från sina gamla trygga boningar i borgerskapet och föraktligt
af-skuro trådarna till yrken och handtverk, tvingades de af förhållandenas makt att söka
hägn hos regering och stat. 1 att afgörande motiv i denna rörelse var helt visst en
förändrad konstuppfattning, en stegrad artistisk sjelfkänsla, som gjorde det omöjligt för de
verkliga skaparne med mejsel och pensel att stå sida om sida med den mekaniska
dagsfiitens utöfvare, med embetsmälaren eller stenhuggaren, och artisternas utdaning
i Italien hade dessutom redan brutit den patriarkaliska utvecklingen med sitt stilla
arbete från gesällstycke till mästerprof. Men denna högre klassmedvetenhet hos
artisterna hade näppeligen ensamt kunnat åstadkomma en omhvälfning, om ej striden
blifvit ett led i den stora kamp mellan olika priv ilegier och monopol, som
utkämpades under Frondens dagar. Oberoende af skrået hade målare i alla tider funnits
i furstarnes följen och ostridt arbetat för holken, men kronans rätt att vid högtidliga
tillfällen sälja mästarbref samt att cljes utdela fridiplom hade småningom gjort skråets
privilegier så godt som illusoriska. Louvrens stora galleri sedan gammalt upplåtet åt
dylika frimästare inom de skona konsterna och konstindustrien var fyldt af brcvétairer,
utöfvande sin håndtering, obundna af alla skråregler. Men dylika motsatser kunde icke
existera samtidigt. Det blef ständiga konflikter mellan alla dessa klasser af konstutöfvare: mellan
hofmålare och skråmålare, mellan artister, som efter studiefärden till Italien genom gynnares
hjelp undandragits yrkestvänget, rena klåpare, hvilka för en ringa penning vid ett kungligt
intåg köpt sig mästarbref, embetsmälare, som arft mästerskapet efter sin far och
egentligen voro förgyllarc eller tafv elhandlarc, med sådana olikheter vardt det gamla systemet
omöjligt. Konungamakten, den störste arbetsgifvaren för all skön konst i landet, blef part
i striden, och det var också med kronans hjelp, som jnålare- och bildhuggareakademien
inrättades år 1648. När det gamla mälarskräet sedermera med klokt begagnande af
artisternas inbördes rivaliteter sä kraftigt bekämpade den nya stiftelsen, att den höll på att
kväfvas i lindan, var det pä nytt kronan med Colbert, som genom sina maktmedel och
pen-ningeanslag åstadkom den statskupp, hvilken i den franska målareakademiens historia
pompöst plägar kallas la grande restauration (1664), och genom hv ilken först institutionens
öfver-höghet betryggades Akademien fick lokaler i sjelfva Louvren en trappa upp i den
nuvarande Grand Salon des sept cheminces, den runda salen före Galerie d’Apollon och
ditgrän-sande rum. Men en följd häraf v ar, att samfundets ursprungligen demokratiska statsskick
modifierades, och att det faktiskt blef ett rent af kronan beroende embetsverk. Närmast
sorterade akademien under le surintendant des Båtiments hvad vi skulle kalla
ministern för de sköna konsterna Den förste af dessa var Colbert sjelf. Bland
hans efterträdare förtjäna nämnas för den tid här är fråga om, först den eleganta
nulli-teten duc d’Antin, sedan den pedantiske embetsmannen ur Fleurys skola, finansieren d’Orry,
och därnäst de båda ypperliga och insiktsfulla konstkännarne, rococons befrämjare,
madame Pompadours egna släktingar, hennes onkel (eller far!) Le Normand de Tournehem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
