Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss närmare, trädande ut ur Rigauds förnäma afskildhct. l)e abstrakta
barockfonderna med kolonner och draperier ersättas af parklandskapet, som grönskar och susar.
Det är en ny, intimare konst, hvilkens lättare lynne och tunnare blod än bättre
skönjas hos Jean Frangois de Troy. I dennes kärleksscener (Berlins kungliga slott),
sedebilder (Chantilly) och maskeradtaflor med kurtiserande damer och herrar lefver
redan rococons stämning af lust och oro. Men två drömmare med disposition för
själssjukdom, en koleriker, som skulle dö för egen hand och en hypokondriker, som
lungsoten skulle rycka bort vid samma ålder ungefär som Mozart, men som
dessförinnan hunnit skapa en verld, oförglömlig som hans, blefvo dock inledarne af rococons
fest, omdanarne af den franska konstens formvärden vid öfvergången mellan 1600- och
1700-talet — Lemoyne och YVatteau. Lemoyne med sin ljusa, strålande färg, lysande
af en reflex från Correggio, dref bort de kompakta, brunröda barockkulörerna, och
det fina skimret af gräs, rosenblad, perlemor och kvinnobröst, rococons dager, bröt in.
Watteau å sin sida dref bort de svulstiga kroppsformerna och de omskrifvande linjerna
och förde in den äkta franska teckningskonstens spänstiga och nervösa precision,
samtidigt med att hans färg omsatte den flamländska paletten till gnistrande fransk esprit.
Lemoyne skapade en ny Olymp och Watteau en ny Elysée, och i stället för renässansens
ideal af antik och abstrakt fullkomning segrade uttrycksfullhetens och behagens
skönhets-begrepp.
Det var denna nya riktning, som grep den unge svensken. Han blef ledd
in i denna ljusa verld genom en långt ringare artist än de nämda, men en artist,
som äfven hon blef ett redskap för samma stora omhvälfning, den venetianska
pastellmålarinnan Rosalba Carriera. Rosalba vistades i Paris 1720—21 och var då hjeltinnan fördagen
ibland målarne. Pastellkritan, som förut i Frankrike blott varit teckningskonstens
hjelp-redskap och med sina lätta, torra toner brukats för att gifva starkare glans åt dess svart
pä hvitt (Nanteuil t. ex. har så mästerligt handhaft den), blef först nu en konkurrent
till penseln. Hur väl passade ej också detta uttrycksmedel den nya generation, som
växte upp, det flyktigaste och hetsigaste af franska släktled! Det var de män och
kvinnor, som rasade med regenten och spekulerade med Lavv, och dessa kritor med sin på
en gång torra och lysande glans, sina färger af pressade blomblad och pulveriserade
pärlor, af gnistrande damkorn och stötta metallskärfvor passade just att tolka denna
champagnesocietet med det fjärilslustiga lynnet, den höga rodnaden och den sjuka blekheten,
med paljetternas, sammetsbroderiernas och sidenvådernas reflexspel.
Louvren och galleriet i Dresden låta oss i grund lära känna Rosalbas konst. Den
är hvarken synnerligen fantasifull eller karaktärsdjup. Såväl hennes allegorier som än
mer hennes religiösa bilder präglas af en otrolig faddhet, och äfven som porträttör är hon
snarare en elegant novellist än någon psykolog. Att den mjuka pastellkritan af sig
sjelf skapad för elegans och förfining med sin olust för betoning af skuggorna skulle i
händerna på La Tour kunna varda en själstolkare utan like, föll icke Rosalba in. Hon
o
nöjde sig med ett elegant »ä peu prés». Åtskilliga af hennes bilder äga dock en
beak-tansvärd individualiseringskraft. Betrakta t. ex. porträttet af Metastasio (Dresden)
hur briljant är ej den ryktbare librettisten träffad med sitt glesa, ofta af kvinnohänder
smekta silfverhår under kalotten, den korta, retliga näsan, blicken med en
fruntimmerskarls opålitliga godhet och munnens gastronomiska drag. Eller stanna framför hennes
sjelfporträtt vid äldre år: en trollpacka i pelsmössa, med lång näsa och osköna,
energiska drag (Dresden). Men mest sig sjelf är dock Rosalba, när hon skildrar »könet»,
unga kvinnor, utan stark personlighet, tjusande genom grace och ungdom, spotska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
