Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin höga middagsfärg, men gifver ej illa uttrycket hos den äldrade, starkt fetmade Marigny,
som under en min af högdragen otillgänglighet dolde många förträffliga egenskaper. Ett
porträtt af Roslin af Marignys efterträdare comte d’Angiviller (Versailles) har i
arrangemang och touche drag, som tyda på målaren, men den ytterst släta behandlingen af
hufvudet gör det föga sannolikt, att man här har för sig en originalbild af Roslin. Det
stora statporträttet af abbé de Terray från 1774 i Versailles är däremot en alldeles
briljant och glansfull ceremonitafla. Till samma kategori kunna vidare räknas en mängd
Roslinska porträtt, af mig blott kända i gravyrer eller svartkonstblad, men ännu i
reproduktionerna bevarande hela sin grandezza, som t. ex. bilderna af Chauvelin från 1763 års
salong, graverad af Moitte, La Roche-Aymon, målad 1768, och stucken af Cathelin 1773
och en hel rad ryska porträtt, af hvilka särskildt grefve Solticeffs och grefvinnan
Czer-nichews gifva aning om glänsande orginal.
I nära samband med dessa helt eller hälft officiösa bilder står en hel följd andra
verk af Roslin, där porträttet förlänas en hälft genreartad eller halft historierad karaktär
med mer eller mindre utförlig teckning af miljön. Hit höra framför allt de
porträttgrupper, som skapat Roslins kanske största ryktbarhet.
Porträttgruppen med ett par eller flera figurer uppkom i Frankrike under flamländsk
påverkan, och Philippe de Champaigne är den första egentliga representanten såväl för
dubbelbilden som för korporationstaflan. Hos honom såväl som hos Rigaud är
om-gifningen, när den antydes, abstrakt och liflös och personernas samhörighet föga
betonad. Först med 1700-talets lifTulla, verklighetstrogna och dramatiska lynne få dessa
bilder prägeln af situationer med dramatiskt sammanhang och realistiskt och blodfullt
skildrad omgifning. Det är Largilliére, som här blef banbrytaren. Korporationsbilden
gaf han en rikare och djupare hållning genom att i stället för en rad af sammanstälda
typer gifva en historisk episod med väl hopbunden ensemble. Hans stora apparatbilder
äro förlorade, men gravyrerna efter dem och en liten skiss i Salle Lacaze till den stora
duken öfver staden »Paris’ handelsfogde och rådmän , målad för rådhuset men förstörd
under revolutionen, visa den flamländska lififullhet, som Largilliere förenade med känslan
för fransk värdighet. Hans berömda bild af sin familj (Salle Lacaze) har samma lifaktiga
och sedeskildrande värma. Konstnären, hans vackra hustru och hans unga dotter, som står
och sjunger en operakuplett af Lulli från sitt notblad, njuta af en ljuf hvilostund i parken
utanför bostaden. Ju längre man kommer in i 1700 talet, dess mer närmades
korporationstaflan till historiemåleri och porträttgruppen till sedebild. Roslins ärelystnad gick i
samma riktning. Två gånger försöker han sig i den stora historiska porträttstilen. Det
är i den monumentala kompositionen för Hotel de Ville i Paris (ej mindre än 14 fot
bred och 10 fot hög) med många figurer och den likaledes till dimensionen ansenliga
och figurrika framställningen af familjen La Rochefoucauld (10 fot bred och 8 fot hög).
I båda har Roslin misslyckats, och det är egentligen dessa verk, som gifvit Diderot sin
antipati mot målaren och låtit honom fälla det förkrossande totalomdömet om hans
konst: »ni åme, ni vie, ni joie, ni vérité». Det sista af dessa verk är alldeles förkommet,
det förra verkar i den endast kända gravyren tunt och intetsägande. Att Roslins
temperament, som var utan dramatisk gnista och utan verklig kompositionsförmåga, ej förmådde
reda sig med så stora uppgifter, kan ej förundra någon, som sett, hur svårt han har att
röra sig med två, tre figurer på en gifven yta. Man betrakte först porträtten af mästaren
och hans maka i deras gemensamma atelier (från 1767). Pin mer förtjusande, vackrare
målad gestalt än hans täcka Suzanne pä den duken har man svårt att finna. Böjningen
på hennes hufvud och kropp är af den mjukaste kvinlighet, och med en förälskad ömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
