Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
museum äger, stod naturligtvis mästarn närmast, men alla tidens miniatyrister, som Vestier
Thouron och många andra efterliknade honom och öfvergingo från punkteringskonsten
till hans fria uttryckssätt. Verk som närma sig hans konstart utan att nå hans styrka
äro ej heller sällsynta i gallerierna. Det fins ett par karaktäristiska i Lenoirska
samlingen och ett dylikt af ganska stor fägring i Berlins Gewerbemuseum.
Hans förtjusande smak i arrangemang och uppfattning har till och med påverkat
oljeporträttörerna från 1700-talets slut, särskildt madame Vigéc Le-Brun.
Den sista af de svenska målarne, som pä 1700-talet kom till Paris — om man
frånser ett par miniatyrister, verksamma vid seklets slut, och hvilka skola nämnas i annat
sammanhang - - var Adolf Ulrik Wertmuller. Son till kungliga hofapotekaren på Lejonet,
J. U. Wertmtiller, föddes han i Stockholm 1751 och utbildades vid konstakademien, där
han tidigt framhäfdes som en löftesrik begåfning. Han hade också arbetat hos
F’Arche-vesque och varit med om gjutningen af Gustaf I:s staty. I maj 1772 anhöll hans far om pass
för honom (K. B. H. S.), och på sommaren detta år afreste han till Paris för att göra
den obligata studieresan. Hans längtan till Seinestaden var så mycket förklarligare, som
han i sin kusin Roslin kunde räkna på ett ovärderligt stöd. Han hade äfven aflägsna
anförvanter i Paris — en Adolphe Wertmuller, bourgeois de Paris , var begrafningsvittne
vid madame Roslins likbegängelse (Piot Etats civils de quelques Artistes Franyais).
Familjen stammade för öfrigt som Wille redan antecknat i sin dagbok (30 aug. 1783) från
Ziirich.
Adolf Ulrik Wertmuller fullföljde sina studier i den franska akademien, där han
redan på hösten 1772 erhöll den andra af de smärre belöningarne »Fes Medailles de Quartier.
Medaljgravören Fehrmans resejournal visar, att Wertmuller var kvar i Paris hösten 1774
och till begynnelsen af juli 1775, då han tyckes hafva gjort ett kort besök i hemlandet
för att åter på senhösten samma år resa utrikes, men denna gång ej till Paris utan till
Rom. Det var den klassiske passaden, som nu började blåsa allt starkare. Rafaels Mengs
målade sin stora fresk i Villa Albani och förkunnade i dunkla och mystiska ordalag
antikens pånyttfödelse, medan David i stillhet slipade sitt svärd på Palatinen. Wertmiiller
stannade ett par år i Rom — säkert till och med slutet af 1777. Därefter återkom han,
ovisst när, till Paris, men lyckades först i 1780-talets början slå igenom som porträttör. Den
30 augusti 1783 agreerades han i Franska akademien, presenterad af Roslin och fick i
uppdrag att utföra porträtt af Bachelier och Caffieri. På årets salong utstälde han också
en hel rad porträtt, bland hvilka var ett stort af hans gynnare, svenske ambassadören,
baron de Stack Den 31 juli 1784 blef han också akademist, och den konstnärliga
areo-pagen tycks hafva varit mycket nöjd med hans receptionsstycken, ty han blef invald med
bara hvita bönor, något som ej är vanligt». Så berättar han åtminstone sjelf i bref till
hemlandet. Mellan 1784—87 hade han dessutom förmånen af bostad i Fouvren; det var
en lägenhet, som blifvit ledig vid Fcpiciés död. Under några år intog sålunda den unga
svensken en bemärkt plats i det franska konstlifvet. Några bref af Wertmiiller till en
ej namngifven gynnare (excellensen Karl Schefferr) låta oss få en närmare inblick i hans
förhållanden. Man ser af dem, att Gustaf III flera gånger besökte honom under sitt
Parisbesök 1784, förklarade sin förtjusning i hans Ariadne och gaf honom i uppdrag att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
