Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under den länga tid som ofvan skildrats, perioden frän Lundbergs till och med
Wert-mullers Pariserår, föregick hemma i Sverige en parallelutveckling, som på svensk botten
betryggade den franska smakens vålde, en utveckling, som gifver den andra sidan af
»förbindelserna mellan svensk och fransk målarkonst under XVIII seklet.»
Genom frän Frankrike till Sverige införda traditioner och pedagogik var det vårt
konstlif återuppväcktes pä 1730-talet, och först småningom modifierades denna skolning
af svensk anda. Denna rörelse, genom hvilken den franska rococon tog till lydland
karolinernas allvarliga rike, är redan skildrad af Looström i hans förträffliga verk om
den svenska konstakademien. I detta sammanhang åro då blott några fullständigande
ord, som skärskåda processen ur andra synpunkter, af nöden.
Allbekant är, att återupptagandet af arbetena på Stockholms slott och Guillaume
Thomas Taravals ankomst till Sverige är 17,32 gåfvo utgångspunkterna för rörelsen. Denne
förträfflige konstnär, hvilken också som människa var en typ för allt livad det franska
konstlifvet ägde bäst, blef invigaren af en ny tid, beskyddad som han var af landets
tvenne tongifvande konstauktoriteter, Tessin och Ilårleman, båda afgjorda vänner af rococons
stil. Taraval företrädde också den rena rococon. Det är rörande att se, hur han
häruppe i Ultima Thule, i hvilkets klimat han aldrig rätt blef hemmastadd, ensam och
otillräckligt aflönad, kämpade för att utbreda sitt fosterlands konst och städse ägde en
lärande och hjälpande hand för de unga svenskar, som sökte hans undervisning.
Om Taravals egen bana före lians emigrering till Sverige flyta notiserna ytterst
sparsamt. Född i Paris 1701, son af en obetydlig målarmästare, torde han hafva gätt
igenom den franska akademien eller åtminstone dess filialafdelning i »Les Gobelins».
Han gifte sig 1727.
När Taraval reste från Frankrike, voro Natoire och Boucher unga målare, hvilka
ännu ej slagit igenom, men Taraval tillhörde deras åldersklass och hade samma
skönhets-begrepp som sina båda mer begåfvade samtida. Liksom de, ville han fortsätta den
mytologiens förmänskling, som mästaren Lemoyne begynt eller kanske rättare den
omgestaltning af lifvet till olympisk maskerad, som lät mytologien än en gång lefva
upp och fira glada dagar.
Efter sin ankomst till Sverige var Taraval blott en gäng i Paris på ett hastigt besök
(1739), och dock står hans stil nära de typiska rococomästarnes. Hans stafflibilder
med sina genier och amoriner, som leka eller allegorisera (Uppsala Univ och Hammerska
samlingen), erinra om Boucher, ehuru hans putti pä långt när icke hafva dennes rosiga hälsa
och strålande humör. Alla dessa taflor med sina allegorier hafva något småtåckt öfver
kompositionen: de likna förstorade vignetter. Hans största och mest betydande verk åro utan
fråga hans plafonder i Stockholms slott. De yppersta af dessa äro de i pelarsalen och framför
allt de smärre runda mälningarne i taken på konungens audiensrum och drottningens bönrum.
Taraval utgår direkt från Lemoyne. Det märker man, om man erinrar sig hans bilder i Le
Salon d’Hercule i Versailles, om han också ej direkt kunnat taga intryck af detta verk,
först afslutadt 1736. De smärta fina gestalterna, den mildt lysande harmonien med klara
latta toner, den osymetriska friskheten i anordningen, allt har där föredömen. Men medan
Lemoynes lärjungar Boucher och Natoire utvecklade rococons dekorering i de darrande
toner af rosa och hvitt, som funnos hos mästaren, är det den blekgröna glansen hos Lemoyne,
som betagit Taraval, och dertna vegetativa grundton utgör hans konsts originalitet.
Plafonderna i Stockholms slott af Taraval saknar kanske den monumentala stil, som man
omedvetet väntar i en residensstads konungaborg. De hade passat än bättre för ett lågt
landt-slott, inbäddadt i en parks grönska, omskuggadt af gamla träd, hvilkas dryadlif man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
