Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en trogen betjänt och hade till sällskap en adoptivdotter, Maria Fult. Lundberg
hade varit förlofvad med hennes äldre syster och vid hennes dödsbädd lofvat att taga
hand om det då minderåriga barnet. »Det var den mamsell Fult, som hvarje afton de
sista åren utgjorde nästan hela hans sällskap och spelade med honom schack . Kljes
upptog läsning af uppbyggliga böcker som O. \Y. Guldbergs bref mot Fritänkeriet eller
Hælters Jesu Kristi historia — många sådana skrifter funnos i hans bibliotek — hans
fristunder. Liksom Tessin tillhörde han den första svenska generation inom
upplysningstiden, hos hvilka lifsepikureismen var utan hedendom och som när passionernas och verldens
färgspel förbleknade, hamnade i en mild religiositet. Den 18 mars 1786 dog Lundberg.
Lundbergs glanstid utgör den egentliga svenska rococon, och under densamma
genomsyrar det franska inflytandet all svensk konst. De viktigaste sidorna af denna rörelse är
tecknad på ofvanstående sidor, men hela vidden af denna befruktning inser man först, när man
därjämte betänker, att en förvånande mängd franska konstverk infördes till Sverige under
detta tidskifte. Det var ej blott hofvet och enstaka konstvänner såsom de svenska
ambassadörerna i Paris, Tessin, Karl Scheffer, Creutz och Staél, hvilka voro mer eller
mindre ifriga samlare och amatörer, men många enskilda köpte från Paris prydnaderna
för sina väggar och spredo sä den franska andan i Ultima Thule. Man kan t. ex. nämna
Adelcrantz, hvilken hörde till Joseph Vernets älsta kunder och beundrare, eller den
konstkära baron J. A. Lantingshausen, som särskildt inköpt en hel följd arbeten af Natoire
(nu i Hammerska samlingen). De enskilda hemmens franska verk äro ännu ej fullständigt
mönstrade, men redan hvad man finner förtecknadt i Olof Granbergs ypperliga arbete
om de svenska privatsamlingarne gifver en idé om den mängd gratiösa och intagande
franska målningar, som kofiferdikaptenerna frän Rouen förde till Sverige. Där det ej fans räd
eller läglighet att förskaffa sig originalverk, gaf den franska gravyrkonsten i sina
förträffliga efterbildningar mer än surrogat — en lefvande illusion af det franska måleriets
skiftande alster. Det är gravyrsamlarnes gyllene tid, och auktionskataloger och
bouppteckningar lära oss, hvilken oräknelig massa »franska kopparstycken», som cirkulerade i landet,
fyllde biblioteksrummens portföljer och nådde ända till den lägre bourgeoisiens och de
små tjenstemännens hem. Sä blefvo fransk formgifning och fransk konstuppfattning
förtroliga för tidens hela svenska generation, påverkade omdöme och konstsmak och
tände nya gnistor i svenska sinnen.
Under denna period af vexelverkan med Frankrike stegrades också i utomordentlig
grad det allmänna konstintresset, och de officiela uttrycken härför voro först och främst
akademiens omorganisation till ett fullständigare ämbetsverk med betryggad ställning och de
rika anslagen till studerande svenska konstnärer. Det gick så långt, att verkliga
konstälskare, hvilka pä samma gång voro gammaldags patrioter, började få rädsla för, att
landet ej skulle kunna bära all denna konstflit. Den hederliga Berch skrifver därom till
Röding: »Jag törs icke allt för mycket ropa på Talent, Talent, ehuru jag älskar konsten
och dess idkare, ty jag kan icke begära, att Regeringen skal vara uppmärksam på dem
och släppa allt annat. Det oundgängliga går först, sedan följer det prydliga. Man köper
sig först strumpor och skor innan man köper sig broderade manschetter». Han varnar
för att vilja ordna allt efter samma skala som i Frankrike utan att tänka på Sveriges
små ekonomiska förhållanden. »At länge ligga i Paris, endast att blifva intagen i
Aca-démie de Peinture är en stor chimére, hvilken här icke gifver Pir större anseende än för
två öre . Om Krafft (P. d. ä.) blifvit premier peintre» hos hertigen af Bayruth
betyder det ingenting. »Själfva hans Durchlaucht refleetera icke många på. Här hafva vi
ingen stor Ide om »premier peintre» eller »graveur ä titre», men allt klokt folk skrattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
