Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ytkonstens bilder öfvergå i hvarje ögonblick i stuckens stegrade konkretion. Men man
blef trött på denna tyngd, på de stora gestalterna och de massiva praktrummen, trött på
lifvet som pompös sjelfmanifestation, och så blef rococon illusionens, det flyktiga
skenets konst, hvilkens synvillor muntrade och förströdde. Ty vare sig den drömda
prototypen för dess byggnadsmaterial, som det framhäfts, är porslinsmassan eller stucken —
alltid är behandlingen sådan, att materialet förlänas det minsta möjliga intryck af
verklighet. Väggarna brytas af de i förhållande till de låga byggnaderna enorma fönstren,
hvilka göra hophörigheten med naturen större och meddela intryck af hastigt
impro-viseradt skygd. De många speglarna förinta realitetsintrycket, och den glatta, hvita färgen
förminskar också känslan af massa. Dekoreringen kastar bort hvarje spår af samband
med byggnadens struktur, som kunde stärka känslan af soliditet, och blir inramning med
plantlifvets och klängväxtens karaktär af lätt och nyckfull spirkraft. Groteskornamenten,
som utan realitetsbehof blott med måleriskt sammanhang binda ihop motiv från alla
naturens riken, passa också utomordentligt väl stilens lynne. Det samma gäller den
japanska dekorationen med dess ljusa overklighet. Hela färgskalan med de klara, spröda
tonerna af rosa, ljusgult och grönt har samma stämning. När allt detta smälter
samman med ett brutet reflex- och linjespel, får man det typiska intrycket af rococon. Det
är öfver dess rum något af ljus fée-saga — och aldrig har en stil stått i nämare
skyld-skap till teatern och dess af bräckligt virke timrade skenbilder än rococon.
Mot denna smak för féeriet strider, som det tyckes, realitetsbehofvet inom tidens
målning. Under 1600 talet hade klassiciteten med sin abstrakta dogmatik och sitt förakt
för det hvardagliga och intima lemnat i glömska alla ansatser till verklighetskonst. Det
var ej blott Ludvig XIV som om dylikt utropade: »Qu’on m’ote ces magots lä», det
var tidens hela estetik, som utom i porträttet — och äfven där med modifikation — ej
gaf någon plats åt det individuela och tillfälliga. Den som studerat konferenserna inom
akademien, känner väl den högdragenhet, med hvilken sedebilden — »bambochaden» —
betraktades. —
1700-talets måleri upptager här åter den nationela tråd, som Abraham Bosse och
bröderna Le Nain begynt tvinna, och vände åter objektivet mot omverlden. Tendensen
märkes redan hos seklets föregångsmän som hos J. F. de Troy eller Raoux. Den förres
kärleksscener med etikettslöst hopflätade grupper af hoffolk, som lemnat slottsterassernas
stelhet för parkskuggan (»Kärleksförklaringen» i kungliga slottet i Berlin) hafva redan en
fläkt af de galanta festernas halfverkliga drömmeri. Hans »Toaletten till balen» och
0
»Återkomsten från balen» (gravyrer af Beauvarlet) med oroligt och liffullt ordnade figurer
visa regentskapets maskeradhumör. Det är galant rococonovellistik. I Raoux’ sedebilder,
som »Le Rendez-vous agréable» (gravyr af Beauvarlet) slår samma luft oss till mötes,
och hans kvinnor med de koketta uppnäsorna, de buktade läpparne och de långa
smala nackarna hafva en realistisk typ, den parisiska soubrettens, som Watteau skulle
gifva all drömmens idealisering. Man betrakte t. ex. Raoux’ »Flicka som läser ett bref»
i Louvren eller kvinnofigurerna i hans bibliska kompositioner t. ex. den i rococons
Deca-meronestil uppfattade framställningen af David och Batseba (graverad af Chereau le jeune).
Den store omhvälfvaren blef naturligtvis Watteau. Dubbelmenniska med nycklar
till både realitetens och drömmens riken, parar han med beundransvärd fantasiflykt det
mest känsliga verklighetssinne. En rent realistisk åder fanns i hans begåfning och
kommer fram i hans måleri hela hans lif igenom, i hans ungdoms byskildringar af nästan
flamländskt tycke (t. ex. Retour de la Guinguette), i hans ypperliga militärbilder, i hvilka, såsom
Michelet sagt, den franska soldatens tempo, »le pas frångais» för första gången skildrats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
