Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otaliga, som vandrade från budoar till budoar, deklamerande rimbref öfver »toleransen»
eller kärlekselegier å la Parny. Hans ställning är säker och sjelfbelåten. Men den unga
frun hör ej mycket på hans nyheter för dagen utan betraktar ett med blommor broderadt
tygstycke, som den lilla modisten nyss tagit upp ur sin kartong, och det är om detta
hon önskar herr abéens utlåtande. Han betraktar det också med en kritisk min genom
lorgnetten för att afgöra, om det skall få hedern att ingå i den unga fruns toalett. Det
är en ung typisk salongsabbé af dem, som voro ett tillbehör i hvarje väl ordnadt hem,
1700-talets galanta och lättsinniga efterträdare af 1600-talets biktfäder och husprelater,
ett faktotum för alla intriger. »Il est le complaisant soumis de Madame, assiste ä sa
toilette, soigne la maison et dirige au dehors les affaires de Monsieur», heter det hos
Mercier (Tableau de Paris I. 167). Hela kompositionen är utomordentligt liffull och visar,
hvilken insiktsfull regissör Lafrenscn till sist blef för sin scens små figuriner.
lifter dessa kompositioner kommer turen till den sfär, där deshabilléen hör hemma
ej blott vid toaletten, men präglar hela lifvet med sitt sjelfsvåld, och i hvilken galanteriet
drifves utan den goda tonens domino. Lafrensen har lemnat en hel mängd af interiörer frän
den operasångerskornas, dansösernas och kurtisanernas verld, som skymtar fram öfverallt i
tidens memoarer och noveller, och som återspeglade också den det slutande seklets alla
tendenser i Sophie Arnoulds kvickhet, i La Guimards eller mademoiselle Fels sensuela
förförelse och mademoiselle Raucourts lidelsefullhet. Det är den verld, hvilkens förskönade
inkarnation är Manon Lescaut, men hvilkens krassa verklighet äter representeras t. ex.
af les demoiselles Des Verieres, för hvilka madame d’Kpinays man ruinerade sig.
Lafrensen har skildrat Les demi castors — som de kallades — af alla arter. I en
sammanhängande roman kan man i dessa kompositioner lära känna den parisiska hetärens
historia, och hur hon från ärbar arbeterska blir njutningsdocka och nöjespriderska, > Pille de
vertu mourante . Först är hon en ibland de talrika, som draga sig fram genom att
utföra all den lyx, som hennes lyckligare lottade medsystrar skola bära. Hon bebor med
de många kamraterna i verkstaden den gemensamma sofkammaren och klär sig med
ett trots prydnaders och tygs torftighet förtjusande koketteri. Småleende ihågkommer
hon ett ögonblick framför den lilla spegeln, att hennes ögon och tänder tindra,
och att hennes mun är frisk och röd. Men arbetsdagen kommer. Hon knypplar och
sömmar, sysslar med alla de yrken, som grisetternas författare Restif de la Bretonne
skildrat i sina Les Contemporaines, för att vinna de 10, 12 sous, som är mödans
dagspenning. Och efter en grå dag samlas åter arbeterskorna i sofkammaren. Af bara
trötthet komma de ej i bäddarna. Så börja de spå. Fanchon slår sig ned vid
bordet, och de andra bilda krets kring henne. Skall man slippa coaftera St Cathérine:
Med den frågan går man leende till sängs och ser, medan man drar sparlakanen om sig, hur
ett par lättsinniga kamrater fnittrande sitta och skämta (Lafrensens »Modearbeterskorna gå
upp och Modearbeterskorna lägga sig , grav. af Deqvevauvillers). Men en dag
ledsnar man på arbetet. Man är ung och har blod i ådrorna, och en liten budbärare
kommer med det första kärleksbrefvet. Skall man följa dess sockersöta maning och gå till
den unge kavaljeren, som åkte förbi atelieren i sin kaross? Det är alltid en erfaren
kamrat, som tillråder, och med henne vandrar man af. Klockan är 10. Det är tiden för »le
petit lever , då P’anchon annars brukar gå med kartongen på armen för att bära hem
moder och beställningar. Den unga herrn är ännu i morgontoalett med opudradt
hår. Hon är försagd, men han tar med sjelfbelåten min fram ur sin sekretär ett etui
med pärlor, och de gnistra och blända henne med sina löften om lust och lyx
( De förföriska anbuden , gravyr af Delignon). Tvekan är icke lång, och ångern, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
