Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Landsortens hjältegloria - § 6 - § 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSORTENS HJÄLTEGLORIA 247
Professorn tog ett steg ut på golvet, rätade upp
sig, betraktade de båda andra, som om han varit
Gustav II Adolf och de sändebud för världen, och
sade:
— Jag frågar er, mina herrar: har något hänt i
Sverge på 50 år? Har Stockholm rätt att leva i den
fullkomligaste okunnighet om vad som utförts i
svenska landsorten?
Vad veta svenskarna om sitt land? Om dess
verkliga liv? Intet.
Kort sagt, mina herrar... god middag!
Varmed han bugade och gick.
Herr Ankarsparre förstod, att han var trött. Han
var ju en gammal man, men hans brinnande själ
lämnade honom ingen ro, den tvang honom att med
hela sitt väsen kasta sig i vad han företog sig, och
nu gick han bara upp i att lära känna det verkliga
Sverge, sådant det ligger okänt, ostuderat, oskildrat,
så svart som en ökenkarta, framför oss.
Han var tydligen överansträngd och behövde vila,
och herr Ankarsparre, som visste, att varje
inblandning i hans affärer skulle väcka hans måttlösa vrede,
lät honom bara gå.
§ 7.
Just som herr Ankarsparre själv kom ut från
hamnkontoret, mötte han disponent Fahlman, vilken
slutat sitt arbete och tog sin ordinarie promenad
före middan. Han gick långsamt och slog med käppen
undan småstenar framför sig. Det var tydligt, att
han var tankfull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
