Och så kom slutligen turen till arbetarbostäderna vid den väldiga industrianläggningen, där sotiga torn och skorstenar bolmade ut sina väldiga rökmassor över den omgivande jordbruksbygden.
Det var en hel armé av hus, uppdelade på regementen, kompanier, troppar, halvtroppar. Det var gator och tvärgator. Det var områden inom häckar. Det var områden ute i terrängen. Det var en hel liten stad, en hel liten värld, ett av de största industriverken i landet. Över det hela vilade något av stämningen ur Zolas böcker, snarast »Travail», kanhända.
Det sämsta påminde omedelbart och osökt om statbostäderna i Skåne, det vill säga där dessa voro som bäst. Rummen voro överallt på nordsvenskt manér stora, höga i tak med vida, höga fönster och riklig både luftkub och ljustillgång. Man kom upp för en enkel trappa till en naken farstu, trädde in i köket, och på var sida om detta lågo rummen. Ciceronen skakade på huvut i början.
- Inte bra! sa han. Allting beror i alla fall i sista hand på individen och i synnerhet på hustrurna. Hur man än ordnar och anstränger sig.
Jag lade märke på ett par ställen till käppar med silverkrycka, mindes skogstorparen i Södermanland, i dessa första sämsta bostäder stannade Lort-Sverige envist kvar. Det var något förgånget över dem.
Bild 30. Husgytter, Dalarna.
Men sen! Sen kom Villa-Sverige uppdykande, och då ljusnade det hela. I de sämsta fall hade man vattenledning och slask diskbänk, centralvärme, tvättställ med rinnande vatten, korkmatta på golvet. Väggarna i köken voro oljemålade, modernt enfärgade i en ljus, glad ton.
- Är ni nöjda? frågade jag.
- Jaa, då!
De olika barackerna hade olika namn. En hette Stjärnan, såg jag, och det föreföll mig, som om jag på dessa timmar gått från en sjunkande, primitiv världs aftonstjärna till en ny och bättre världs morgonstjärna.
Skulle jag få se solen på himlen?
Vi få väl se!
