Jag hade ett intryck av, att denna rörelse redan var i gång, och kanske var det på sin plats, att just här i Dalarna, liksom i hela norra området, demokratin inte är en övertygelse utan den urgamla livsformen, jag på allvar skulle möta den folkliga självstyrelsen i dess mest uppenbara form.
Vi sitta i ett stort präktigt ämbetsrum. Utanför: en väldig krattad grusplan, blomrabatter, två flyglar, höga, majestätiska träd. En gammal vit kyrka, en bygd med faluröda gårdar, och bortom alltsammans en stor, bortblånande Dalaslätt. Det är representanter för kommunen, det är en representant för industrin, det är doktorn, och det är församlingssystern .
Jag tar först kommunens ombud.
- Hur har ni det egentligen här i Dalarna? börjar jag. Det första jag fick höra i landskapet var, att ni reder er själva, och jag fick det intrycket, att ni här inte har samma fattigdom och svårigheter att kämpa mot som i södra Sverige. Är det riktigt?
- Jo, nog ä hä kanske ganska riktigt. Men vi ha väl int himmelrike här, precis för det.
- Då är det väl bäst att gå igenom vanliga tågordningen. Vi tar tjänarfrågan först. Den visade sig i södra Sverige liksom uttränga alla andra. Hur är det med den här?
- Som överallt.
- Ni kan inte få folk till hushållsarbete och inte till jordbruksarbete?
- Joo, hä kanske vi kan få. Men dom dug ju intenting till.
- Finns det inte längre duktig ungdom i Dalarna?
- Jo, för all del! Men dom går till industrin och till städerna.
- Nästa fråga: värmeledning. Hnr ni det här?
- Ja, i alla nya hus.
- När började det?
- För cirka tio år sen.
- Vad är det vanligaste antalet rum i smärre lägenheter?
- Två rum och kök är no det vanliga. Både för gamla och nya gårdar. Men bönderna har ju i regel tre rum och kök.
- Men inte alltid?
- Nej, visst inte.
- Och finrummet?
- Jo, det finns kvar, fast det kanske minskar med värmeledningen. Men finrummet, det går inte bort, inte.
- Är det en social rangfråga här också?
- Jo jo, män!
- Köken, då? Stora?
- Va en sak. Största rummet.
- Men minskar det inte, då rumsantalet ökar?
- Jo, det gör det. Det blir inte större, kanske till och med ibland mindre än dom andra.
- Men man upphör att ligga där?
- Visst.
- Men brukar det till matrum?
- Det gör man.
- Vad har man för värmeanordning, da?
- Från spisen i mindre bostäder, från källarn i större.
- Och bränslet?
- Ja, bönderna, som har skog, eldar med ved, dom andra med koks. Alla, som måste köpa bränsle, tar ju koks, för det är ju billigare och bekvämare också.
- Badrum?
- Jaa, för all del, det har vi allt börjat med här i Dalarna.
- Hos bönderna?
- Joo män!
- Dom andra, då?
- Njaa! Dä kommer väl!
- Så har ni skafferier, garderober?
- Jaa! Hä... hä... ä... usselt, mestdelen. Men hä kommer väl!
- Vatten?
Den frågan var som en signal.
- Hä ä no fint, hä!
- Hur så?
- Joo, hä ä fint vatten här på slätten, hä gå en grusås på femti meters djup, och nu är det så, att här i vår kommun, så är det kanske 15, ja, kanske högst 20 procent, som har egna brunnar. För resten har vi vattenledning. I hela Dalarna har dom nog antingen vattenledning till varje gård, där dom har tryck från berg, eller så har dom vattenledning för hela byn eller så för flera byar. Men vi har för halva kommunen. Och det är bakteriefritt. Det pumpas upp och magasineras i en bassänng och så går det ut i socknen.
- Till hur många gårdar?
- Ja, 70 ska det väl vara.
- Det var enastående! Och kostnaden?
- 80.000 kronor.
- Det var inte småfisk, det...
- Ja, men si, hä ä int nog med det, int. Vi planerar en utvidgning, så alla gårdar ska få.
- Till vilken kostnad?
- 110.000 kronor.
- Alltså summa 190.000! Nästan oppåt en kvarts miljon.
- Jojo män!
- Så det är med andra ord ett rent kommunalt vattenverk mitt härute i en ren jordbrukarbygd.
- Jo jo, män!
- Är det socknens hälsovårdsnämnd, som har ordnat detta? Då är ni aktiva i den?
Då kom det stolta svaret.
- Ja, om vi få säja't själv, så kan det nog hända, att vi försök
hålla ordning på bästa sätt!
