- Det var den här, jag skulle visa! sade ciceronen.
Och det var verkligen något att visa i detta miljonernas rike.
Bild 40. Arbetarbarack. Sundsvallsdistriktet, Medelpad.
På en absolut naken gräsplan ett stycke från vägen, utan ett träd, utan en buske, utan en blomma avtecknade sig mot det väldiga landskapet: buktens solglittrande vatten, timmermassorna, de bolmande fabrikerna, hela den industriella rikedomens och maktens symboler, ett två våningars frontespishus med två ingångar under tak, var och en ledande in i svarta dörrhål till två lägenheter. Väggarna, brädslagna, voro gråsvarta av regn och vind, trasiga av röta. Det hela var det genuina kråkslottet.
Vi gingo in i en lägenhet. Det innehöll två rum och kök, stora, höga i tak. Men nästan tomma.
Här bodde en arbetslös familj.
- Har gubben inget arbete?
- Nej! svarade en dyster, mager kvinna, som gick och städade nervöst omkring oss, fastän ingenting fanns att städa.
- När hade han arbete sist?
- För åtta år sen!
- Varför så länge sen?
- Han ha inte kunna fått!
- Har han försökt?
- Ja.
- Och nu har ni understöd från fattigvården?
- Ja.
- Hur mycket?
- 100 kronor om år, för hyran.
- Vem äger lägenheten, då?
- Bolaget.
- Har ni barn?
- Ja
- Fullvuxna? Hur många? Har dom arbete?
- Ja. Dom är fullvuxna. Tre stycken. En arbeta i fabriken, en i trädgårdsskolan, och en är arbetslös.
- Är lägenheten bra?
- Bra! Det regna genom taket in i övre lägenheten och genom golvet i den lägenheten ner hit. Det syns på takpappen och på tapeten.
- Reparerar inte bolaget?
- Bolaget, insköt här ciceronen, lovar reparation, då vi hotar att utdöma, men det löftet bryr man sig aldrig om. Ingenting sker.
Han vände sig till kvinnan:
- Är ni inte uppsagd?
- Jo, det har vi vari månge gånger, men vi har fått sitte är. Ingen vet, hur länge en få bo kvar henne. Men int gör förvaltarn nå.
När vi kommo ut, sade ciceronen:
- Bolagen här har slutat bygga arbetarbaracker. Arbetarna bygger sig egnahem själva. Bolagen lämnar mark och virke till överkomligt pris. Och inte så få arbetare bor numera, tack vare kommunikationerna, inne i stan.
Vi körde en bit till, stego ur.
- Titta! sade ciceronen. Se bild 41. Där bor en familj på tre personer.
- I detta ruckel?
- Bolaget är generöst. För allt i världen. Dom bor gratis.
Bild 41. Arbetarbostad. Sundsvallsdistriktet, Medelpad.
- Vem äger allt detta? Är det samna ägare till båda rucklen, både baracken vi sett, och denna koja?
- Landets mäktigaste bank. Dessbättre kan jag visa annat.
Vi rundade åter bukten, nu i motsatt riktning, och kommo till den största fabriken, en av de största i världen i sin bransch. Där radade sig splitter nya 4-familjshus. Vi gingo åter in i en lägenhet. Vilken skillnad! Ett enormt kök, en alkov, ett lika enormt rum. Centralvärne, vattenledning, slask, modern diskbänk, W. C., tvättrum i tamburen, garderob, skafferi.
I rummet: ekmöbel, flotta mattor och gardiner, piano, oljefärgstavlor (»handmålade»). Precis en borgerlig miljö. Här var trappsteget från arbetar-bostaden upp till arbetar-våningen i HSB-husen.
- Är det bra? frågade vi den ståtliga frun.
Bild 42. Modern bondgård. Ångermanland.
- Ja, svarade hon, vi är fullt nöjda. I synnerhet sen vi nu, efter nya avtalet, får tvättstuga. Då får vi samtidigt badrum.
En hennes bror befann sig också i köket.
- Ja, här är det bra! sade han. Men hos oss, där har vi ingenting mer än förfall.
Det var fabriken intill, i vilken den arbetslöse, som vi just besökt, hade haft arbete. Den mäktigaste bankens fabrik.
- Hur är det där, då?
- Nästan omöjligt att vara. Vi väntar, att själva fabriken ska falla ihop vilken dag som helst, också. Så förfallet är allting. Vi nära på skäms, för fabriken och bostäder och alltsammans är en visa i hela trakten. Så snål är ledningen. Och då är det inget nöje att arbeta heller! Nej, tacka vet vi den banken, som styr om här och den här bolagsledningen! Här behandlas man som folk! Inte som djur och värre. Som hos oss!
Varpå vi togo farväl.
- Ja, det var bankerna, det! sade ciceronen.
