Men, medan vi nu, Hedin och jag, stävade västerut, satt jag och tänkte på tjänarfrågan i hela landet. Här hade den fått sin djupaste innebörd uttryckt i en klar symbol. Här hade de unga jordbrukardöttrarna lämnat arbetet, bara därför att, som läkarna berättat, de absolut icke ville gå i ladugård, och utan en tanke sett, hur deras platser intagits av utländskor, som gifte sig med de män, som kunnat bli deras.
Det var något, som i denna gränsbygd närmade sig ett, låt vara omedvetet, landsförräderi! Frågan var, om icke hela denna växande arbetsolust landet runt var en och samma sak och om inte den dag kunde komma, då Sverige måste öppnas för utländsk arbetskraft. Vad skulle Sverige då bli? Så småningom befolkat av en annan folkstam? Vilka var det, som åstadkommit ett sådant sakernas läge? Dessa, som icke ville arbeta. Det var det enda svar, som stod att ge på frågan.
Och det var med mörk själ jag såg dessa väldiga bygder, som skulle kunna bli ett rikt land, skulle kunna skapa ett större Sverige, ila förbi, ropande på människor - som sveko!
Och att min känsla av ett landsförräderi delades av många överallt på landsbygden, därpå fick jag senare fullt klara och tydliga bevis i brev, som jag mottog efter mitt tal på Bondens Dag på Skansen i Stockholm, där jag berört lantbrukarnas svårigheter. Så skrev en dylik lantbrukare till mig just om: »det stora livsproblemet för landsbygden: de l.000-tals ogifta lantbrukarsöner, som redan nu inte kunna få någon kvinna att gifta sig med, vilket innebär en fara av oöverskådlig vikt.»
Jag tror icke, att denna sida av Lort-Sveriges väsen, denna sida av
den moraliska upplösningen, varit på allvar framme i synlinjen och i
diskussionen. Därför har jag velat påpeka förfinskningens samband med
tjänarkrisen i nordligaste Sverige och de likartade faror, som redan
skymta för hela landets räkning.
