Det jag fick höra i Dalarna skall jag spara till sist, ty det föreföll mig knyta ihop hela denna undersökning, som nu nalkades slutet, till ett organiskt helt. Nu skall jag bara med några ord berätta, vad den förut omnämnda rundan i Mälar- och Hjälmar-bäckenet visade. Det var ruskiga saker.
Statistiken uppger, att såväl lönebostäder som även arrende-, torp- och egentliga hyreslägenheter äro talrikast i Mälarlänen, det vill med andra ord säga, att där måste finnas det relativt största antalet människor, boende mer eller mindre på andras nåd, som statare, som tjänande i någon ställning, kort sagt som beroende, som ofria varelser med allt vad dylikt alltid medför.
Jag började i Närke. Vilka underbara gamla herrgårdar och slott! Vilka idylliska parker, åar, sjöar, vilka vördnadsbjudande gamla kyrkor.
- Ja, här är underbart vackert! sade läkaren. Men förhållandena är inte så vackra. Lönebostädernas tillstånd är dåligt, stundom skandalöst. Alla nämnder behärskas av bruksbolagen. Statarna av godsen. Det gör bland annat, att stora delar av befolkningen hålls så psykiskt nere, att det till sist visat sig omöjligt att få kompetenta arbetare och arbeterskor till fabrikerna, kompetenta tjänare och hustrur i hemmen. Nativiteten sjunker. Att få byggnadskunnigt folk är på många håll omöjligt. I bostäderna är det så kallt, kanske framför allt dragigt, att man på många håll måste placera liggsofforna ut på golvet från väggen för dragets skull. Statarna klagar över de gemensamma dassen, dom har blivit alltmer rädda för smitta, inte minst sexuell. Och mot kylan söker man skydda sig genom överdriven värme, så att temperaturen hålls ända uppe i plus 23 grader med alla hälsorisker, som det medför.
Bild 73. Närkebygd.
Vi tittade in i två gårdar. Svarta rum, den gamla spismuren igen, smutsigt, nerrökt, obäddade sängar, kringkastade kläder, disk, matvaror och - gapande, stirrande, stumma, psykiskt defekta människor.
Jag var mitt i det syd- och mellansvenska eländet igen! Godsens och de gamla brukens atmosfär.
Men måhända var det ändå värst i räjongen kring Stockholm, och där trädde mig människorna i allt sitt elände på något vis närmast inpå livet.
Bild 74. Bondgård. Närke.
- Här, sade den förste av de tre läkare jag i detta distrikt besökte, här är uruselt, helt enkelt fullkomligt upprörande, och jag anser Ivar Lo-Johanssons skildring av statarlivet som ett mästerverk av sanning. Han är dessa stackars människors Zola, och varje människa med minsta ansvarskänsla i kroppen borde läsa dessa skildringar för att komma underfund med, vilket obeskrivligt elände, som existerar i omedelbar närhet av Stockholms lyx och njutningsliv.
Han förde mig i sin bil till några stathus, så mörka, att det var som om man trätt in i katakomber. Men på utsidan voro de rödmålade! Omkring dem reste sig underbara, majestätiska ekar. När som helst kunde de visas för utlänningar. När som helst kunde de besjungas på grammofonskivor och fylla nationens ögon med glädjetårar över dessa fridens och lyckans symboler.
Vi trädde in i ett hus. Vi ville gå in i köket.
- Nej, sade hustrun, inte barskt utan bönfallande, förtvivlat. Nej! Nej!
Bild 75. Gammal bebyggelse. Arboga.
Då gåvo vi oss. Hon var mnger, med urblekt grön hy. Hon hade glasögon. I lump låg en liten lika grönblek unge. Ute på gården hade vi sett några andra småttingar. En flicka var en fullkomlig skönhet, och denna utmärglade moder hade säkert en dag också varit det. Doktorn gjorde frågor om ungen, hon svarade lågt, som frånvarande. Till sist, utan övergång kom det som en uppkastning, som ett nödrop:
- Doktorn! Jag kan inte mer! Jag kan inte! Jag orkar inte. Vi ska sälja.
- Gå ifrån alltsammans? Går det inte ihop?
- Går ihop!! Oj, uj, uj!
- Vart ska ni då ta vägen?
- Jag vet inte. Men jag kan inte mer.
Kom in till migoch ta med den lille! I morgon!
Bild 76. Upplandsbygd.
Det lovade hon, med ungen mot bröstet och huvudet dolt mot den lille, och vi gingo.
- Arbetsgivarna här är omänskliga! sade doktorn i bilen. Till exempel. En ger statarna till jul en påse äpplen, av gårdens skörd. En annan sålde för 25 kronor sin uttjänta kostym till en av sina. Löner på en 60 kronor i månan är inte ovanligt, på det ska sex personer leva. Och tänk dessa människors jular! Härom året kom en statare till mig på julafton. Min hustru råkade tala med honom, helt omisstänksamt. Om julen och julglädjen. Då brast han i gråt. Han hade kommit in till stan för att köpa julklappar. Alla barnen hade önskat sig. Det och det och det. Så måste han till doktorn. Och allt han hade var fem kronor. När då min hustru talte med honom, brast alltsammans sönder för honom. Nå, min hustru gick ut med honom och köpte en ordentlig julklappskorg. Det är statarnas liv här kring Stockholm. Förvånar man sig över, att ungdomen helt enkelt hatar livet på landsbygden? Vad innebär detta liv? Ett tungt och snuskigt arbete utan paus: bära slask, gå i slask, leva i slask. Dessutom får dom aldrig betalt av föräldrarna, som inte har råd. Man säger, att jordhruket inte bär sig, inte har råd att betala. Märkvärdigt, får jag säga. Här finns jordbrukare i dessa trakter, som tjänar miljoner! Och vad speciellt bostadsfrågan angår, så skulle jag vilja ha en mycket allvarlig synpunkt framförd till allmänt begrundande. Jordbrukets arbetare har bostäder som en del av lönen, inte sant? Jo. Nåväl! När arbetsgivaren icke ger honom ordentlig bostad, så stjäl han av den överenskomna lönen, och dessutom, vilket icke är mindre värt att ihågkommas, skadar han nästa generation och begår därmed brott mot hela landets existens.
Nästa läkare, än närmare Stockholm, var ännu beskare, om möjligt.
- Nej, sade han rakt på sak, jag vill inte röra i det här, det blir bara obebag, och jag har haft nog av det slaget.
Men hans rättskänsla segrade.
- Bränn 50 procent av bostäderna! sade han. Det vore det enda rätta.
- Och hälsovårdsnämnderna? Vad säjer dom?
- Hälsovårdsnämnderna! Ha, ha, ha! Dom är komplett meningslösa, speciellt i små kommuner. Här finns 10 slott, 25 herrgårdar och kanske 50 bönder. Och i hälsovårdsnämnderna sitter godsägarna eller deras inspektorer. Sen behover jag inte säga mer.
- Vad är det värsta här?
- Skafferierna! En liten skrubb vid spisen, full av råttor!
- Och vilka egendomar är värst?
- Ja, kanske den har rätt, som sa för en tid sen: prästarrendegårdarna, akademigårdarna och en del herrgårdar och slott, tillhöriga damer, som bedriver välgörenhet i Stockholmssocieteten!
- Prästerna då?
Bild 77. Människobostad invid Stockholm. Uppland.
Jag hade frågat den föregående läkaren om prästerna. Han hade svarat:
- Under hela min självständiga verksamhet som läkare har jag aldrig träffat en präst, som gjort något för folket. I sin hälsovårdande verksamhet har läkaren mycket lite hjälp av prästerskapet, vartill kommer, att prästerna tillhör de lataste människor, som finns.
Jag berättade repliken för denne. Han nickade och sade:
- Det stämmer!
Den siste läkaren upprepade i stort sett, vad de andra sagt, och tog mig bort till en utdömd och nyss utrymd stuga, i vilken ända till för kort tid sedan bott ett hushåll av vuxna och barn. Huset föreföll att knappt kunna stå för sig självt, det lutade åt alla håll och var noga igenspikat.
- Antagligen för att hindra oss komma in och se eländet! sade doktorn. Men vi lyckades titta in genom ett fönster.
Bild 78. Köket i föregående.
Spismuren var en hopfallen tegelhög, mitt i alltsammans stod den rostiga spisen, och på den var en trasig kaffekvarn kvarlämnad.
Bilderna må för övrigt tala för sig själva.
- Så bor man omkring Sveriges huvudstad! sade doktorn, och när vi kommo närmare hans samhälle, stannade han bilen och pekade:
- Titta! sade han. Detta är en brunn, som folket här finner utmärkt.
Det var ett dike vid landsvägskanten, kring en grop, full av slemmigt grönt vatten. På en käpp hängde en uppträdd tombutelj. Litet längre upp låg en ladugård. Jag vände mig om. Ur grinden kom en gammal gubbe. Hans kläder voro obeskrivliga. Ett stort, yvigt, grågrönt hår omramade ett ansikte som på en apa med ett par brinnande ögon, och ansiktet var sedan ett enda grönt tovigt, det föreföll slemmigt skägg.
Jar glömde allt annat för detta fasansfulla ansikte, denna spöklika figur, stigen som ur själva jordens mystiska innandömen. Det föreföll mig ett ögonblick som en hallucination, orsakad av den nästan överväldigande reströttheten, ty nu var det på en dag när sju veckor jag kuskat kring land och rike, men med ens blixtrade en tanke till i hjärnan.
Det var ingen halucination.
Det var Lort-Sverige i egen person, i levande, mänsklig gestalt.
Som nu uppträdde och på detta sätt äntligen tog farväl!
