Om läsaren nu tänker sig en vid, grönskande slätt, korsad av en ås, beklädd med stora lummiga träd, mellan vilka skymta fram en vit kyrka med högt torn, ett samhälle i spridda husgrupper med röda tegeltak, så, långt i fjärran, en ljusblått förtonande skogsrand, och så vårsol över det hela - är det inte vackert?
Där skulle jag för första gång få höra nedre kvartilen höja sin vemodiga röst ur alla de eländas resignerade tystnad, och en sida okänt svenskt själsliv skulle bli mig uppenbarad!
Kanske kan det intressera läsaren att litet närmare få höra, hur en typisk undersökning gick till. På åsen låg det lilla samhället, där funnos handelsbodar, röda bensinpumpar, gästgivaregård, bagerier, karamellkiosker, diverse hantverkare, och vid en bensinpump frågade vi, var bilreparatör X. hade sin verkstad.
- Jo, rätt upp här! Över handelsmans gård!
Alla äro vänliga och hjälpsamma ute på landsbygden numera.
- Sen är det bara att ta av till höger, så syns verkstan.
Bilen, som fick mycken gymnastik i knaggliga backar under denna färd, vilken för dess del sträckte sig över 900 mil - jag åkte dessutom extra med provinsialläkarna i mer oframkomlig terräng och gjorde 1.100 mil - den suckade och gnisslade tänder, men så kommo vi till verkstan, där en jättelik, svettig, ljus, godmodig, blåögd karl med ett par pojkar var i fullt arbete. Han såg oss komma, och fast han inte låtsades märka oss, såg jag genast, att vi voro väntade och att han var på spänn. Själen får så småningom en otrolig vana att notera det minsta, under dessa undersökningsresor.
Nå, jag hoppade ur och frågade:
- Herr X.?
- Joo, det ska väl vara det.
- Vi skulle få titta lite på herr X:s bostad. Herr X. har blivit underrättad?
- Joo, det...
- Och herr X. har ingenting emot'et?
- Näe! Gumman är hemma. Hon kan prata. Det där får hon sköta om.
- Utmärkt. Var ligger huset?
- Joo! Det är väl det där, som syns där borta! pekade han neråt slätten.
- Det där lilla?
- Nää! Den där!
- Med flyglarna?
- Jaa, flyglar vet jag inte. Uthus och sånt...
- Men det ser ju nästan ut som en liten herrgård.
- Jo, jo! Ser ut, ja. Ja, jag har just inte mer tid nu för jobbet.
- Tack då! Och vägen?
- Ja, det är bara om ladan där, så går han rakt fram.
Vi följde anvisningen och kommo till undersökningsobjektet. Jag fann det hela lite konstigt. Vi körde upp på en gräsbevuxen gårdsplan mellan två smärre flygelbyggnader, av vilka den vänstra, från infarten räknat, tydligen var bebodd, medan den högra föreföll att innehålla vedbod, tvättstuga och, under golvet, en jordkällare.
Huvudbyggnaden, prydligt rödmålad med vita knutar och fönsterbräden liksom flyglarna och liksom dessa täckt med enkupigt tegel samt försedd med två vita skorstenar, var i tvenne våningar och påminde närmast om en gammaldags mindre herrgård eller om ett gammalt militärboställe. Det var stora, granna träd på gården, och alltsammans låg på en liten kulle med den vidaste och vackraste utsikt över slätten. Det kunde ingen människa tro annat, än att detta var en förtjusande bostad. Och det kan jag säga redan här, att så var det runt om i bygderna. Man blev lurad av exteriören. Falu rödfärg döljer allt annat än idyller, den är en farlig förfalskare av den bistra verkligheten, må var och en, som reser omkring i Sverige, komma ihåg det!
Ty hur tedde sig nu denna idylliska bostad inomhus?
Fru X. tog emot på bron.
Bild 5. Köket i det kalla huset. Södermanland.
Vi är väntade, eller hur? frågade jag.
- Joo, det är herrarna nog.
- Och fru X. kanske vill visa mig nu?
- Joo. Fast. Mycket just att visa är det ju förstås inte.
- Vi får väl se. För det första, innan vi börjar och går husesyn: hur många är ni, som bor här?
- Ja, det är vi då, förstås, här nere. Och så två familjer oppe. Och så en i den där flygeln.
- Familj?
- Näe. En gammal gumma, om jag så får säja.
Så gingo vi då in.
Titta på bild 5! Det är spisanordningarna i köket. Och nu kunna vi övergå till vad husesynen visade. Huset var utmärkt proportionerat och av den gamla svenska parstugetypen, d. v. s. med ett stort rum på vardera gaveln och mellan dem en mindre kammare. Denna typ återfinnes i olika variationer i större delen av det träbebyggda Sverige. I regel används ena gavelrummet till kök, som här, medan det andra är sal eller storstuga, under det att kammaren stundom är sovrum, stundom förvandlats till kök, stundom delats i två rum. Här var emellertid salen uppdelad genom en tunn brädvägg i två rum, det ena utan eldstad.
Rummen, d. v. s. salen och köket, voro stora, ljusa, rymliga, men kallrummet var mest likt en trång garderob. Kammaren var ett litet och mörkt rum, och vid dörren från den in i köket mellan ytterväggen och den gamla spismuren med dess sotiga kappa var det nästan svart.
- Nåå? frågade jag sedan jag gått igenom det hela. Va säjer ni nu själv om allt detta?
- Jaa, va ska man säja?
- Är det kallt?
- Om det är kallt. Golven gungar ju i kammarn, och under sängen drar det så, att... Ja, alla golven är uppruttna, man vågar knappt gå på dom.
- Men har ni inte blivit fördärvade av denna kyla och detta drag?
- Jo visst! Förr sydde jag västar på maskin åt fabriken, men jag måste sluta, för både händer och fötter, jag ska inte tala om ryggen, blev alldeles kalla som is och så fulla av värk, att jag förmådde inte mer.
- Vad gjorde ni åt det, då?
- Ja, jag fick ju en sån reumatism, och så blev ju nerverna alldeles sjuka på mig, så till sist blev jag tvungen vila, doktorn ordinerade det.
- Var då?
Vid Nynäs havsbad.
- Det blev dyrt, det!
- Ja, visst blev det dyrt.
- Och på det viset fick ni, tack vare denna bostad, dels förlora arbetsförtjänsten och dels kosta på er badortsvistelse?
- Ja visst. Och att ha småbarn här, det vore då alldeles omöjligt. Äldsta flickan, som nu är 21 år, hon fick njurinflammation genom draget och har ont av det än i dag.
- Har ni inte försökt få bättre uppvärmningsanordningar?
- Tacka för det! I rummet är det ju en blå kakelugn, för all del, eller rörspisel, men den kan vi inte använda, för om man bara eldar det minsta, så blir rummet fullt med rök. Så då satt vi in en kamin, och den värmer ju lite åt kallrummet, fast vad gör det, då det blåser tvärs genom väggarna. Och i kammaren, där gubben och jag ligger, ja, där blåser det så under sängen, så det är som att ligga ute, för det har varit dörr därifrån och ut i farstun, och draget går mellan fönstret och dörrspringorna, och det är i det draget vi ligger. Så då satt vi in en vanlig köksspis i hörnet bredvid sängen, och den kunde ju värma, så länge han brann, men så fort han slockna, var det lika kallt igen. Och nu är han utbränd, förresten.
- Och här i köket?
- Ja, då är det den här gamla spismurn, då! Ingen människa kan ju använda en sån i våra dar. Tänk bara, vad ved han drar. Och ingen plats har han. Så då skaffade vi den här järnspisen, men han är gammal och dålig, också, så till sist har vi måst skaffa den här sparspisen, så inte bränslet alldeles skulle ruinera oss.
- Vill ni berätta, vad ni nu sagt mig, i radion för hela svenska folket?
- Ja... Om jag kan, så!
Jag ut på bron.
- Hedin! Inspelning!
Den förträfflige Hedin hade allting klart, kabeln drogs över bron och genom förstugan in i köket, där fru X. och jag placerade oss på var sida om mikrofonen, mitt på köksgolvet. Sen spelades skivan omedelbart upp ute i bilen på gården, där solen flödade omkring oss och de höga trädkronorna susade, med naturens eviga likgiltighet, i vårluften.
Nu hade andra tillkommit: hustrurna i övre våningens familjer och gumman, som bodde i flygeln, och när de från den snurrande svarta, blanka skivan inne i bilens apparatrum hörde och kände igen fru X' röst och kommo underfund med vad hon hade förmält svenska folket, då - då öppnades även deras hittills förseglade läppar, och snart satt jag med anteckningsboken framför mig vid köksbordet, medan de tre kvinnorna stodo vid dörr och spis och berättade.
- Vänta, vänta nu, kära ni! måste jag stoppa dem. Jag hinner inte anteckna allt, ni säger. Först och främst...
- Ja, kom ihåg det, herrn, att däruppe är spisen så dålig, att man inte kan baka i den. Va ska man ta sig till?
- Ja, och i min lilla stuga måste jag ställa en stol för dörrn, då det blåser, så den inte ska stå och slå i ett enda väsen. Och i garderoben så viftar kläderna fram och tillbaka, som om det var tvätt, som hängde på tork, och då det blåser, lyfter sig hela golvet...
- Lyfter sig golvet?
- Ja, det lyfter sig, det är dagens sanning, det!
- Ja, men potatisen, då! Han fryser i skafferiet, och smöret far runt på fatet och fäster sig inte, för det är fruset till en isklump.
- Ja, när det är kallt, om vintern, måste en annan ta på sig stora tjocka vinterkläderna, då man ska göra upp eld i köket, för så hackar man tänderna i kylan.
- Har ni köldgrader inne, menar ni?
- Om! Jaa då! Om det är 30 grader kallt ute, så lovar jag, att nog är det åtminstone 10 grader kallt inne, förrn man fått eld i spisen.
- Jaa, sa fru X., när det är kallt, då har vi ingenting annat att göra än att blåelda i spisen och sitta kring den allesammans, och jag är tvungen att sitta med fötterna instoppade i bakugnen för värkens skull.
- Ja, och det! Vad vore det ända, om man bara vågade elda! skrek gumman.
- Vågade !
- Vågade, ja! Herrn förstår, taket är så trasigt, så det regnar in, för en massa takpannor ha ramlat ner, så att innertaket har ruttnat, och skorstensmurarna äro så usla, aldrig sotade som dom är, så det står som en kvast av gnistor ur dem, och man har ingen ro, för att dom ska falla ner på taket och tända på. Och det är allra värst, när det blåser och är kallt och man måste elda för att inte frysa ihjäl, att man inte har nån ro utan måste ut i kylan och blåsten ideligen, kanske sent om kvällen, för att se efter, om det har börjat brinna...
- Men ni sa: ingen sotning. Sotas det inte här?
- Nej.
- Hur länge har ni bott här, fru X.?
- I 18 år.
- När sotades det sist?
- För åtta år sen.
- Åtta!
- Ja, och det är nästan det värsta av allt. För då tar dom ut röret här i stora spismuren, och då ramlar det massor av tegel och murbruk ner, så att köket ser ut som ett nybygge och man måste få hit en murare, som murar upp alltsammans igen. Och sotet! Vi ska inte tala om sotet. Alltsammans rasar ner här i köket, så här ser ut som världens undergång. Och Gud vet, hur många hinkar jag fick bära ut sist, men nog var det en 30 - 40, om inte mer.
- Ja, och brandstegar finns inte! Så va ska man göra, om det tar eld? Inga takrännor finns det heller förresten, och inga stuprör...
- Ska vi inte tala om sophögen också?
- Hur är det med den, då?
- Ja, det är ju hyresvärdens plikt att föra bort den. Men han bryr sig inte om'et. Den får ligga där! Gud, vad flugor! Vi har gjort, vad vi har kunnat, men karlarna är ju ute på sitt arbete, från det solen går opp, tills hon går ner, och vi har allt vårt. Nu orkar vi inte längre! Vi är slut! Och om det inte var koloset, så fort man eldar i spisen. Det stiger åt huvet och åt bröstet, så man hostar och ögona rinner och huvut värker.
- Men, Herre Gud, kära vänner, bostadsinspektionen, då?
- Har aldrig varit någon bostadsinspektion här!
- Vad betalar ni för dessa lägenheter?
- Ja, vi, svarade fru X., ger 300 för den här lägenheten.
- Och vi 210! sa ena hustrun från övre botten.
- Vi 180! sa den andra.
- Och jag 275! sa gumman i flygeln.
- Det vill säga 965 kronor tillsammans. Det är cirka 2 ½ procent på 40.000 kronor, det! Vem är det, som äger stället?
- Jo, det är en professor i Uppsala.
- En professor i Uppsala!!! Är han så omänsklig?
- Se, han har sitt hem här i trakten och arrenderar ut huvudgården, och så hyr arrendatorn ut ställena under den, så det är bara med honom vi har att göra.
- Då förmodar jag, att det är ni och övriga hyresgäster, som får betala hans arrende. Varför klagar ni inte?
- Då blir vi utkörda på vägen...
- Kan ni inte bygga själva? Det finns ju egnahemslån.
- Vi vill inte skuldsätta oss.
- Utan i stället fryser ni ihjäl!
- Ja, man vet varken ut eller in! sade alla med rådlösa ögon.
Så hade jag fått höra den nedre kvartilens röst. Men! Jag fick
också se dess själ. Ty lyssna nu, ärade läsare, till vad som hände.
