Vi åkte genom de mest underbara bygder: höga, poetiska skogar, ner i djupa dalgångar med gammaldags bruk från fjärran tider, sågo mossbelupna stenbroar, som verkade saga och spökhistoria, tills plötsligt en norrländsk eller nästan norsk bygd öppnade sig med stora röda bondgårdar mot himlen på krönet av branta backar, och så gledo vi ner i ett landskap av gammal uttorkad sjöbotten, där mittpartiet bestod av vida grönskande vallar och omkretsen var skulpterad av röda byar med ett vitt samhälle på ena kanten, kyrka, bank, apotek, landsfiskal, bensinmack, en av det moderna Landsbygds-Sveriges tusende typiska ganglieknutar.
Där bodde provinsialläkaren. Så äro de spridda över hela Sverige, långt in i skogarna, långt ut i bygderna. De lysa över landet som brandskåpens röda vakande lampor i städernas natt.
Och nu gällde det alltså det rika Östergötland. Hurudan såg doktorn ut? Vad skulle han säga? Och vad skulle jag få se? Han var borta, då vi kommo.
- Han väntar herrarna, sade doktorinnan, och är här om ett ögonblick. Jag talade med honom i telefon alldeles nyss.
Och några minuter senare flög en grå bil in på gården och en barhuvad man hoppade raskt ur.
En man i den tidiga medelåldern, litet över medellängd, smärt, mörk, slätrakad, med energiska och livliga drag, svart, litet gråsprängt har, mörka ögon med klar, genomträngande, iakttagande men vänlig blick.
- Välkomna! ropade han emot oss, och ögonblickligen voro vi i gång.
- Nåå, doktorn! Bostäderna här?
- I stort sett utan värre brister, svarade han. Det vill säga, jag räknar då till de bra bostäderna: herrgårdar, större privatbostäder, massor av nyuppvuxna egna hem och arbetarbostäder och även mindre bondgårdar. De sakna visserligen oftast vatten och avlopp, och bättre biutrymmen som skafferier och garderober behövas liksom också bättre och bekvämare köksinredning. Men allt detta kommer steg för steg. För dom. Men så har vi nånting, som är dåligt i denna bygd, för att inte säga uruselt, skandalöst, och det är de s. k. lönebostäderna, framför allt naturligtvis lantarbetarbostäderna, statbostäderna, och det mest allvarliga, det är vad jag kallar »småstuguproblemet».
- Och med det menar doktorn?
- Med det menar jag helt enkelt dessa »privata» småstugor, som ägs av folk i små omständigheter och som antingen bebos av ägaren själv eller hyrs ut av honom för en ringa penning. Och först vill jag då påpeka i det sammanhanget, att det är en oerhörd olikhet mellan dessa stugors yttre och inre. Till det yttre är dom målade och putsade eller har en ärevördig ålderdomlig stämning över sig, som kommer turisten från storstäderna, som bilar genom bygden under den vackra sommartiden, då ju allt ter sig bra, att bli riktigt lyrisk - dessa stugor ser, i förbigående sagt, betydligt annorlunda ut under höstregn eller då snön just gått av och landskapet är grått och risigt! Men då är turisterna borta! Nå, stiger man in i stugorna, ja, då blir det en helt annan bild! Golvtiljorna går opp och ner som tramporna i en vävstol, på väggarna är det lager av mögel av instängd fukt, vidare så är det små, lågt sittande fönster, och så tillkommer slutligen de idylliska lummiga träden utanför, det kanske vackraste i hela den yttre bilden, men inne! Herrarna ska få se! Rummen ligger komplett sollösa och nästan mörka, i halvdager. Och så allra sist: ömkligt små utrymmen. Och här packas människor ihop.
- Har doktorn någon statistik på denna trångboddhet?
- Ja, jag har just roat mig med att utarbeta en sådan. Var så god, herr Nordström! Vad sägs om detta?
Han räckte mig ett maskinskrivet ark, där jag läste följande:
| 40 % av barnen i detta distrikt bo i lägenh. om | 1 rum o. kök |
| 40 % » » » | 2 » » » |
| 10 % » » » | 3 » » » |
| 1 rum och kök hysa i medeltal ... | 5,7 personer |
| 2 » » » | 6 » |
| 3 » » » | 7 » |
| 4 » » » | 8 » |
| 20 % av rummen hysa ... | 2 personer utom barn |
| 26 % » » » | 3 » » » |
| 26 % » » » | 4 » » » |
| 10 % » » » | 5 » » » |
| 10 % » » » | 6 » » » |
| 8 % » » » | 7 » » » |
- Det förekommer alltså att ända upp till 8, kanske 10, ja, 12 personer bor i samma rum? Och detta i vart tionde hus?
- Precis!
- Och detta i det rika Östergötland! Hur ska det kunna ändras?
- Hur? Finns bara en väg! Sjukvården och socialvården måste skiljas åt. Som det nu är, går det inte. Det är komplett omöjligt.
Där hade jag nu, att börja med, samma synpunkt som företrätts av den förste provinsialläkaren. Denne hade, som läsaren hört, icke ansett sig kunna ange någon lösning av det svåra problemet. Jag önskade därför höra, om jag här kunde få något uppslag i den riktningen, och frågade alltså:
- Hur anser doktorn, att denna socialvård skulle ordnas, då?
- Det måste skapas en kår av speciellt utbildade socialläkare.
- Med vanlig läkarutbildning som grund?
- Absolut. Det måste vara läkare, men de måste vara befriade från sjukvården. Medicinalstyrelsen vill icke gå med på detta, men jag tror för min del, att det i alla fall kommer att gå den vägen till sist. Det är särskilt en sak, som jag i det sammanhanget tänker på och som vi här har mycket ont av, och det är svårigheten för kommunerna att kunna få bostäder åt medellösa familjer. Vi, provinsialläkare, ha självklart, på grund dels av vårt arbete och dels av vår ställning, varken tid, kraft eller makt att lösa denna viktiga fråga, så som den måste lösas. Alltsammans är än så länge på den punkten ett enda kaos, Vi ska ta och köra ut till ett fall, jag ska visa herr Nordström, så ska vi resonera om saken sen.
Här var det eld i knutarna.
Vi körde. Runt den odlade sjöbottnen och kommo till en liten, liten stuga, långt bort i världen och alldeles invid vägkanten men - cirka en och halv meter under vägbanan. Där bodde en f. d. diversearbetare, född år 1900, med hustru, född år 1903, och två barn. Familjen hade bott där i två år. Mannen hade lungsot och kunde inte arbeta.
Doktorn förevisade. Ett litet rum, lågt i tak, med fönster på tre av väggarna, två dörrar på den fjärde, en till köket, som var ungefär så stort som en koffert, och en till förstugan, som var ungefär lika stor. Fönstren voro små och utanförstående träd skymde mycket riktigt, alldeles som doktorn sagt.
Det var bland de mest beklämmande hem jag varit i. Både man och hustru verkade otroligt hyggliga. Stilla, tystlåtna, fåordiga, klagade ej, tego mest. Och så två små ungar. En liten pys, med stora blå ögon, återigen ett av dessa underbara, gripande barn, som jag redan sett skymta och som jag sedan under resan skulle stöta på överallt. En ännu mindre, som låg och sov. Pysen blev rädd för oss och gömde sig, med tårar ljudlöst rinnande ur de stora ögonen, hos fadern, som, präglad av sin sjukdom, satt stilla i en soffa under gavelfönstret medan hustrun, tandlös som så stor del av världens föregångsfolk, stod iakttagande i köksdörren. Allt var snyggt, men en egendomlig lukt förnams.
- Titta här, herr Nordström! sade doktorn och pekade på väggarnas tapeter närmast brädfodringen vid golvet. Mögel! Och lyssna nu! Huset ligger under vägytan. När snön på vägen smälter och rinner av, tränger vattnet in i grunden. och stockarna i väggen har ruttnat bort. Se här! Här kunde man titta ut genom ett uppruttet hål nere vid golvet. Nu är hålet täckt med plåt.
- Ja, sade den sjuke husfadern i soffan, och när snöplogen går förbi, kastar den snön över väggar och tak och fönster, så vi är rädda, att hela stugan ska gå omkull. Men värst är det ändå med råttorna. Dom springer överallt på golvet och på väggarna och på möblerna. Härommorron satt det fyra stycken här på bordet och tittade på oss, då vi vaknade.
Jag kunde inte ta blickarna från den lille pysen och hans förskrämda ögon. Vad skulle det bli av detta barn? Vad kunde man begära, att det skulle bli av barn, som växte upp under förhållanden som dessa? Hur skulle de tjäna Sverige? Hur skulle de kunna tjäna Sverige? Jag förstod doktorn.
Vi gingo ut på vägen.
- Som herr Nordström vet, sade han där, existerar det bostadsunderstöd för barnrika familjer i städer och tättbebyggda orter, men det borde finnas också för landsbygden. Då först skulle vi läkare med hjälp av hälsovårdsnämnderna kunna börja på allvar rensa upp bostadsbeståndet från undermåliga bostäder som nu denna.
Men även om den reformen går igenom, så stå kommunerna alltjämt inför andra svårigheter. Det gäller sådana individer, som av sjukdom eller annan orsak äro mindre arbetsföra, som nu denne man, eller sådana, som ha tillfälligt arbete och därför flytta från plats till plats. För alla dessa behövs en viss bostadsreserv. Men ingenting finns, och många kommuner, i synnerhet fattigvårdsstyrelserna naturligtvis, stå inför nästan olösliga problem, då det gäller just att anskaffa bostäder åt behövande familjer.
- Vari ligger de värsta svårigheterna, då?
- Ja, ibland är det det, att det nog finns bostäder, men de äro icke möjliga att godkänna. Och vem ska reparera dem? Ägaren gör det inte, förr låter han dem stå outhyrda. Det vet hela världen. Och kommunen? Ja, kommunen kan ju, åtminstone i regel, inte reparera enskildas bostäder. Men så kan det komma även andra fall. Det kan finnas lämpliga bostäder, men då händer det, att ägaren inte till något pris vill upplåta dem åt just de eller de familjerna. Och varför? Tja, det kan vara skvaller, det kan vara för många barn, kort sagt, familjen eller familjerna i fråga anses icke önskvärda! Och därför tvingas kommunerna så ofta att inhysa behövande familjer just i de sämsta bostäderna som nu i detta fall. Och jag vill säga för min del, att detta tillstånd är en skam! Det är ju i alla fall nationens dyrbaraste egendom, själva dess huvudkapital det rör sig om. Och det är mer än en skam, det är en nationell dumhet.
Och däri kunde jag, efter vad jag här sett och med tanke på nästa
generation, icke annat än ge honom rätt, och ännu en sida av det
moderna Sveriges själsliv hade nu kommit upp i mitt synfält, en sida,
som skulle komma att visa sig allt viktigare, ju mer blicken över
detta moderna Sverige vidgades. Den kunde summeras upp i en enda
fråga: hur sköta vi vårt folkkapital, och, icke mindre viktigt, hur är
detta kapital egentligen beskaffat, andligt icke mindre än fysiskt?
»Folket» började framträda i allt skarpare relief, som en gåta.
