Jag har tagit med dessa kommunalmannens försynta ord om statskyrkoprästernas dels svåra ställning, dels egen oföretagsamhet för att ge en aning om den atmosfär, som jag hela tiden rörde mig i, då det gällde prästerskapet, ty den förklarar till stor del vad jag inom kort skulle komma att göra.
Emellertid åkte vi först till ett gammalt par, som tjänat hela sitt liv vid en medelstor herrgård i trakten och nu bodde som pensionärer i en liten stuga icke långt från vägkanten. Det var nu bara Hedin och jag.
Stugan var inte mycket att säga om. Den låg bland blommande körsbärs- och äppelträd med blommor kring sockeln, med en liten trädgård och dessutom en liten hönsgård. Den var överskuggad av praktfulla gamla lönnar, lindar och jag vill minnas almar, en liten glad bäck hoppade förbi staketet. Bakom: stora granskogen. Idyllen, den klassiska svenska landsbygdsidyllen, som avlat så många sentimentala färgtryck, visor och sedelärande berättelser. Den innehöll ett någorlunda stort rum, lågt i tak och sparsamt upplyst av två fönster samt ett minimalt kök med den obligatoriska spismurskolossen, nere, ett vindsrum uppe. Huset låg direkt på marken, utan grund, och det hade, för att säga allt i ett ord, jämnt upp alla de fel och bristfälligheter, som gjorde, att det borde utdömas såsom icke lämpat till människobostad.
Men jag skall i detta fall stanna ett ögonblick vid inredningen.
Den bestod av tretton olika större och mindre möbler i detta trots allt lilla utrymme, och här bodde fyra personer. Det var först det nödvändigaste: sängen, sedan det näst nödvändigaste: chiffonjé med klädlådor, så skänk för porslin etc., kommod för tvättfat, så symaskin, så slutligen vanliga pinnstolar, så en korgstol, rummets elegans, blombord och så stort bord mitt på golvet, så linoleummatta över golvet och så trasmattor på den. Vilka dammgömmor. Vilken anhopning! Inte en enda vacker sak, jag menar då inte lyx utan vackert proportionerad, vacker i form, vacker i färg. Möbelkram, färglöst, planlöst. Och ändå! Där var en alldeles bestämd hemtrevnad. Allting levde på något sätt, de omaka möblerna bildade en trivsam familj, en för en hade de samlats dit, var och en var resultatet av långa års arbete, långa års sparsamhet. Inte tvivel om, att inte denna interiör på sitt sätt var sedelärande.
Den blev lärorik för mig också på ett annat vis. Jag hade på den ganska betydligt förfallna herrgården fått fatt i en statdräng. Det var en lång, mager karl med de mest trohjärtade blå ögon och ett inåtvänt, betryckt utseende, och han hade visat mig väg till stugan. Där bodde nu pensionärerna. En gammal gubbe och en gammal gumma.
- Här har vi då så rart, så rart! sa gumman. Men du, Efraim, vände hon sig till den magre statdrängen, som, klädd i blåbussaronger och stövlar och med den glesa luggen i pannan satt på en stol, du har det väl inte för grant däruppe i skogen.
Jag började förhöra mig om, hur han hade det. Han hade ett torp om nio tunnland och skulle utföra två dagsverken i veckan vid herrgården. Tre barn hade han, och stugan var ett rum och kök, det senare tre meter långt och två meter brett, rummet fem meter långt och sex meter brett.
- Men vem är det, som vill ha reda på allt sånt? undrade gumman, och jag klargjorde det för henne.
- Och Herre Gud! slog hon ihop händerna, och nu kom det. Det gamla parets stuga skulle utdömas, och hon hade trott, att jag var något slags överhetsperson, som kommit för att beordra utrymning av lägenheten.
- Ja, hjärtanes! ropade hon, då hon fått klart för sig, att det var det inte alls frågan om. Och nu blev det annat ljud i skällan. Ja, vet herrn, här är då så kallt och så dragigt och så uppruttet och eländigt, så det är rena skammen. Och gubben är då så full å rematist, så han nätt och jämnt kan hugga ved, och jag då, ja, herrn ser väl själv, hur krokig jag är, och jag kan inte bära det allra minsta oppför en trappa, inte.
- Och det har ni dragit på er i den här stugan?
- Puh! Nee då! Visst inte! Nee, i statbyggnan på godset, där vi bodde. Där var det rent omöjelitt! Ja, gubben, han har måst söka badort för rematisten, han.
- Och här fryser ni också?
- Ja, visst!
- Men varför är ni så ovilliga att flytta härifrån, då?
- Ja, men, goa herrn, tänk på det, vi är gamla och har äntligen fått alldeles som vårt eget och får bo ensamma och sköta och pyssla med våra egna blommor och rabatter och höns. Får vi inte frysa lite då den tid, som är kvar, bara vi får ha vårt! Men du, Efraim, som har småbarn, det är annat för dig. Berätta för herrn, hur du har det, så folk får veta, hur en skogstorpare här i Småland får slita och dra sig fram. Vad är det för skrälle till kök? Berätta nu för herrn!
- Ja! sa torparen och hängde ner den gamla slokhatten mellan knäna. Det e bare e lite håla.
- Och spisen i kammarn?
- Ja! Den ä öppen, och bå örmer (ormar) å rötter (råttor) kryp in genom den. Så för grant ä de då inte däroppe.
- Och kallt?
- Ja. Det ä väl de värste. För både dörrer och fönster e då urusle, de blåser tvärs igenom, så gardinerna står rakt ut för draget och lampa på bordet blåser ut.
- Ingen grund?
- Näe! Ho stå på bullerstenar. Och vattenspann fryser i köket, och maten fryser i skafferi...
- Var är skafferiet, då?
- I farstun, och där är det like kallt som ute. Och man får elde, så gnisterna står som en kvast ur skorstensmurn, till tie, elva på kvällen, och så måste man opp och elde klockan fyre på morron, för annars frys man ihjäl. Och värst är det för barna, då di e små, för när di vakne på morron, så ä fingrarna stelfrusne på dom.
- Aj, aj! Stackars ungar!
- Jaa, det är då inte för grant, inte!
- Men har ni inte sökt reparera?
- Joo, visst! Men va förslå det?
- Har ni inte sökt förbättringsbidrag, då?
- Joo, visst!
- Jo, han inne i stan, som stå för, han låvte, det skulle bli. Men inte ha jag hört av nå.
Där stod eller satt jag, hjälplös, maktlös. Denne gubbe och gumma, som inte ville ha det bättre, som begärde att, värkande av reumatism, få sitta kvar i kylan och draget, bara för att slippa ifrån kaserneländet och få sluta sina dar i ensamhet och ro bland sina blommor och höns. Och denne torpare, som inte kunde få det bättre utan som måste upp fyra om mornarna och blåelda för att inte barnens fingrar skulle förfrysa.
Folkhemmet Sverige!
Jag lovade torparen att underrätta och påminna vederbörande inne i stan. Jag undrar, när jag nu sitter och skriver detta, hur min påminnelse verkat.
Och när jag tog farväl av gubben och gumman, förstod jag litet mer av deras psykologi, som jag redan mött och som jag i fortsättningen skulle möta.
Det var många krokar i ringdansen. Lika litet som man av stugornas yttre kunde döma om deras inre, lika litet kunde man av orden döma om de verkliga känslorna och tankarna.
Problemet Sverige vart mer och mer intrikat.
