Jag skildes från den utmärkte läkaren på torget, och i gassande majaftonsol bar det rastlöst vidare för Hedin och mig, nu västerut. Vi lämnade de breda asfalterade utfartsvägarna från staden och de växande villasamhällena med deras hotfulla innanmäte av klosetter och slaskledningar bakom oss, kommo åter ut på den friskt doftande landsbygden och susade fram mellan vårgröna åkerfält, blommande fruktträd och - till synes idylliska gårdar. Men nu trodde jag inte längre på den vackra ytan, jag visste, att de, med ett bibliskt uttryck, voro vitmenade grifter, som gömde all slags orenlighet.
Bild 20. Typisk Skånebondgård.
Men nu dök i alla fall någonting upp, som kom den förut berörda frågan i mitt huvud, vart Villa-Sverige egentligen pekade, att dallra som ett ljussken för blicken. Jag hade nu sett och förstått de skånska svårigheterna. Jag tyckte mödan kunde vara värd en liten belöning, och den kom.
Tillsammans med nästa utmärkta och förekommande läkare och ett par kommunalmän åker jag åter från gård till gård. Här se vi havet, västerhavet. Läkaren säger:
- Här, som nog överallt, får man komma ihåg, att det finns två kategorier av statare, den ena, bra sorten, som stannar länge på sin plats, ibland hela livet. Den kategorin har i regel inte så många barn och bra hem. Så är det den andra kategorin, som ständigt lever på flyttande fot, ett slags egendomligt nomadfolk, alltid med många barn och mycket dåliga hem.
- Vad ligger egentligen bakom denna klyvning av klassen? undrade jag.
- Ja, man får nog säga, att felet i kanske inte så ringa grad ligger hos husbönderna. Somliga vill ha så billig arbetskraft som möjlig! och tar vad folk som helst, och därigenom bibehålls existensmöjligheten för denna sämre kategori.
- Kan man inte spåra någon förbättring i detta eländiga tillstånd?
- Jo, dessbättre.
- På vad sätt?
- Genom rationaliseringen i jordbruket. Den gör, att bara de bästa bibehållas, och de få bättre bostäder, som de också sköta bättre.
- Och barnen? Vart går dom?
- I regel till industrin. Vi ska tilta på ett dylikt stort rationaliserat jordbruk med moderna bostäder, så får herr Nordström själv se och bilda sig en uppfattning.
- Hur är bostäderna här i nordvästra Skåne för övrigt?
- Ja, det är i stort sett samma förhållande som i övriga delar av landskapet. Det vill säga, det är kanske något bättre. Annars är det nog det vanliga: dålig grund, inga trossbottnar, litet och mörkt kök, ofta med stengolv, oproportionerligt stor spismur med gammaldags bakugn, ingen källare, inget skafferi, dåligt med garderober, usel ventilation, men rätt gott utrymme, d. v. s. cirka tre rum och kök med en medelhöjd på cirka 2,1 meter men dålig luftkub, cirka 12 kubikmeter per person.
Trångboddhet alltså?
- Ja, på sätt och vis. Man, hustru och de minsta barnen bo i regel i ett rum, men vuxna pojkar och flickor ha skilda sovrum.
- Alltid ett framsteg. Väggohyra?
- Mycket litet.
- Skönt det, då! Och finrum?
- Det hör naturligtvis till. I gamla hus använder man ju i regel köket och ett rum till för vardagsbruk, har man så, vilket förekommer nästan utan undantag hos bönderna fem à sex rum, så får dom andra stå på parad. Har man tjänare, finns ett s. k. »folkrum», där arbetsfolket äter tillsammans med husbondefolket, och det rummet används av familjen som dagrum. Får man besök, så förs gästen in i sal, matrum eller kontor, och dom hålls till hälften uppvärmda. Övriga rum står däremot oeldade.
- Det påminner ju ganska mycket om förhållandena i borgarhusen i stan förr i världen.
- Ja, det är onekligen ett borgerligt drag, som börjar prägla landsbygden. Även för statarnas och arbetarnas del.
- Det var högst intressant!
Nu hade jag spåret uppe, och full av nyfikenhet hoppade jag ur bilen vid det stora godset. Det var verkligen gentilt. Ett stort rött tegelstenssjok mitt i en sjö, med vindbrygga och allting. En armé av jätteträd omkring, parker, trädgårdar, bersåer, växthus, springvatten, statyer, hela den jordiska fåfängans apparatur, kort sagt.
- Väldiga danska doggar bevaka porten! sade någon i sällskapet.
- Varför det? undrade jag.
- Ingen får komma in i slottet. Söker någon komma in, släpps hundarna lösa.
Och ni skäms inte att ha såna stenåldersmänniskor kvar här i Skåne? Det förklarar mycket.
Så blev det stathusen. De bildade, ett bra stycke från slottet, ett litet samhälle för sig.
Det var dels enfamiljs-, dels tvåfamiljshus, och den genomgående typen utvisade två rum och kök nere, ett rum på övre botten, värmeledning, vattenledning, slask men icke W. C., utan avträde i uthusen, varje familj för sig.
Och interiörerna? Stora rum, gammaldags höga i tak, stora kök, bra, endast litet för mörka. Närmast som litet äldre, något skumma stadslägenheter. Och möbleringen som ett stadsborgarhem av äldre årgång, mörkrosiga tapeter, ekpendyl på väggen, ekbyffé, ekmöbel överhuvud taget, radio, grammofon, symaskin, porträtt på väggarna och i ramar, askkoppar och skrivställ av hamrad koppar. Allt så precis som beställt av en borgerlig expert.
Snyggt, litet tung och belagd men inte direkt dålig luft. Tunga, allvarliga människor, gedigna. Mot bakgrund av vad jag tidigare sett var detta ett himmelrike. Dock har jag berättat om en modern statlägenhet även i södra Skåne, som var, ehuru mindre tilltagen, lika bra. Snarare bättre.
- Nåa? sade jag till den jovialiske inspektorn, som med berättigad stolthet visade oss allt. Nåå? Och folket? Bra?
- Utmärkt.
- Stannar dom hela sitt liv här som statare?
- Ah nej, visst inte! Di duktige, di skaffar sig eget jordbruk. Så ibland står jag nära nog utan folk, men det är klart, att inte kan man, och inte heller vill man hindra dem, som vill fram.
Nå, här började det ljusna, äntligen, i människohorisonten.
Vi ska ta en av gubbarna i radion! Och be honom göra lite jämförelse mellan livet för statarna under äldre dåliga förhållanden och de nuvarande bättre.
Och inne i en ek-interiör satt jag snart med en präktig typ framför
mig, på andra sidan mikrofonen, en mager gubbe med små pigga ljusögon
och mungipor, fulla av gott humör, men även av snus. Och hans lugna,
sirliga hustru.
- Nåå, började jag samtalet, berätta lite för mig nu, hur det var
för er statare förr i världen i jämförelse med nu. Det var ju mycket
dåligt?
- Jä, det var mycket dåligt, jä.
- Vad var det för särskilda saker, som ni kan komma ihåg, som ni
tyckte var särskilt dåliga?
- Jä, det var bostäderna, som var särskilt dåliga.
- Och lönen?
- Lönen var liten.
- Och bostäderna, vad var det med dom, som var sämst, tyckte ni?
- Jää, rommen var smö och mårka.
- Och köket, då?
- Det var mårkt och eländigt.
- Vad hade ni för sorts golv?
- Det var vanliga jordgolv med kollerstenar.
- Som en trottoar?
- Jä, va det sau.
- Nå, men hur kunde ni hålla det rent?
- Jä, det var dölit att kunna hålla det rent.
- Det gick naturligtvis inte?
- Naej.
- Nå, men hade ni garderober?
- Naej, det fanns ente garderober.
- Och ni, fru Persson, säg, hade ni skafferi?
- Naej.
- Ingenting? Nå, källare då?
- Naej, ente det heller.
- Inte ett dugg!! Nå, men hur var det, var ni ensamma om ett kök i
en familj, eller hur var det med den saken?
- Naej, vi va tvö om itt kök.
- Och på kvällarna? Det var något ni berättade om det, herr
Persson.
Ja, fårst fick man gå och fråga grannen, om han va inne, så att man
kunde lausa dårren.
- Annars fick man ligga för öppen dörr?! Menar ni?
- Jagu feck man sau!
- Det är ju alldeles märkvärdigt. Nå, men säg mig, och för barnen?
- Jä, det var eländigt, eländigt.
- Ni kunde väl egentligen... hur kunde ni förvara kläder och
sådant? Det kunde ju inte bli snyggt på det viset?
- Naej, di hängde man på väggarna runt om i rommen, och där fick di
hänga.
- Ja, det var ju alldeles värst, och nu då?
- Jää, si nu är det helt annat. Nu har vi finfina garderober.
- Och lika dant med skafferi, fru Persson?
- Jä, fina skafferier, det har vi.
- Så nu trivs ni?
- Jä, nu är det bra.
- Säg, hur länge har ni haft det på det här viset?
- Jä, det har vi haft rätt så länge, jä, man kan nästan saj i 10
år.
- Här på det här stället?
- Jä, män!
- Men som det är här, är det ju inte överallt?
- Naej, här är det jo enastående.
- Är det enastående här?
- Jä, det är det allt.
- Ja, jag har ju sett nere i Malmöhus län förfärligt ruskiga
saker. Men hur är det, ni har ju nära till skolan också?
- Jä, här är nära till skolan och nära till station.
- Och så är det en sak, arbetstiden, hur är det med den?
- Jä, den är bra. Den är bra möe bättre än förr.
- När var det ni måste vara uppe förr?
- Jä, då fick man vara uppe kl. 4.
- Och nu?
- Jä, nu aldrig förrän kl. 5.
- Och ni arbetar till?
- Jä, ½ 7 - 7.
- Så, ni har väsentligt mer fritid än förr?
- Jä, möe mera fritid, fårr hade man inte mer än precis, når man
åt, så måste man bårja igen.
- Nå, när ni nu har mera fritid, så är det naturligtvis nödvändigt,
att ni har trevligare bostäder? Eller hur?
- Jä, det är det. Man trivs bättre hemma och har det trevligare. Så
då vill man gärna va hemma.
- Naturligtvis. Nå, vad säger ni, herr Persson, om man nu skulle
bygga sådana här bostäder överallt, inte bara för torpare utan för
jordbruksarbetare o. s. v., tror ni, att den s. k. flykten från
landsbygden då skulle upphöra?
- Jä, det gjorde den säkert. Di blev nog på landet,
- Ni menar, att folket på landsbygden egentligen vill stanna på
landet?
- Jää, det vill di. Bara di får bra bostäder.
- Så det är huvudsaken?
- Jä, det är huvudsaken, det är det, det!
Detta som vanligt stackota samtal ger i all sin enkelhet en rätt bra bild av den skånska stataren i goda förhållanden. Men min kurs pekade nu åt annat håll, sedan jag sett dessa moderna statinteriörer. Jag ville se ett par typiska bondgårdar. Och vi åkte vidare.
Vad fann jag? Precis vad jag sökte och börjat ana, att jag skulle finna. När man säger: bondgård, vad tänker man då på? Lägg ner boken, och fundera ett ögonblick. Ett stort kök och sen just ingenting? Några halv- eller omöblerade rum, som inte ens kunna rubriceras som riktiga rum enligt stadsbons föreställning? Snarare bodar i uthus? Inte sant?
Nå, vad fann jag? Stadsvåningar! Rum i fil, med portierer för dörrarna mellan rummen. Kontorsrum med skrivbord, gevär och jakttrofeer på väggen, bokskåp, grupp av skinnstolar kring ett rökbord, matsal med väggbonader, tavlor, silver i massa, sällskapsrum med förmaksmöbel, palmer och andra paradväxter, och i köket ett par jungfrur, stor spis, kylskåp etc. etc.
Det var vad jag förstått, att man måste stöta på, om man drog ut linjen från de nyare stathusens, ja, även de äldres ensliga finrum. Det, som sagt mig detta var ett aritmetiskt faktum, nämligen att när stathusen blevo bättre, så ökade i första hand antalet finrum.
Och nu skall jag som avslutning av erfarenheterna i Skåne
i ett par ord berätta, vad svaret blev på frågan om vart
Villa-Sverige pekade för de över hela landet
uppmarscherande villa-svenskarnas del.
