Men detta var bara en ringa början. Jag satte mig upp i bilen, och stridiga tankar rörde sig i min hjärna.
- Det finns mycket elände här i Halland! sade tidningsmannen. Vi kan gå in var som helst. I den där gården till exempel! pekade han upp mot en ås, där en rad röda gårdar syntes mot skogen.
- Vet ni, vad det är för gård? frågade jag.
- Inte alls. Men det gör detsamma. Det är likadant överallt. Vi körde upp på en tom gårdsplan. Huset var hopbyggt i vinkel med loge och ladugård, och i den låga dörren till boningshuset syntes en stadig gumma.
- Kan vi få komma in och titta, hur ni bor? frågade tidningsmannen. Det är en herre från Stockholm, som är ute för att undersöka bostäderna i hela landet.
- Jo, var så go!
- Är ni ensam hemma?
- Ja, gubben är ute med hästarna.
- Vad heter han?
- Johansson.
- Och stället?
- Kullen.
- Jaså! Åhå! Är ni Johanssons på Kullen. Nå, då är ni torpare under hennes nåd X. på säteriet?
- Just precis som herrn säger.
- Vill inte hon sälja?
- Jo, va ho vill, minsann! Ho vill sälja bort alltsammans, och ho vill, att vi ska lösa ut det här torpet, och det är 12 tunnland men ingen skog, nej, inte en pinne. Och 8.000 begär ho, och aldrig ha ho reperera, och herrarna kan stiga in och se själva, så får herrerna se, va ho begär 8.000 för!
Det var verkligen inte mycket. Till synes två rum och kök, men när gumman redogjort för deras tillstånd, upphörde rummet att vara rum och köket att vara kök. Det var spånkorgen numro två. Köket rymde mest den vanliga enorma spismuren, var förresten ett svart hål eller rättare en smal svart smyga på ena sidan spismursväggen till ett fönster. Längs den rymdes just en träsoffa. Vidare en lika smal smyga förbi själva spisen mitt för farstudörren och fram till dörren mot »rummen». I det närmaste av dem, alldeles till vänster om köket, fanns en kakelugn på spismursväggen, i det andra ingen uppvärmningsanordning alls.
- Spismurn ä så dåliger, sa gumman, att om jag ska baka, så stå röken ut, så rummet blir fullt, i stället för att gå opp i skorsten, så jag måste ha dörrn öppen till farstun för att inte kvävas. Och svinpotatisen måste jag koka i köksspisen, för det finns ingen annanstans att koka'n, och då loktar det så svårt, så en kan då rent inte va inne.
Så pekade hon på kakelugnen:
- Ja, den ha vi, men i rummet är det så kallt, så man får elda all ved man har, för det är bara spåntade bräder...
- I ytterväggarna?
- Ja, i köket är det bara spåntade ytterväggar men inte här. Här är det bara mellan rummena, men då begriper herrarna, att det går inte att hålla kylan borta från kallrummet.
- Så då... är det kallt i köket?
- Ja, herrn! hördes en sträv röst bakom oss.
Vi vände oss om, rösten kom från dörrn. Där stod gubben.
- Jaså, det är herrarna, som är från Stockholm och tittar på bostäder. Jo, vi hörde't på radion. Ja, nog kan det vara behövligt, för jag vill säja, att, om en sitter på soffan i köket och det blåser västan, ja, då är det inte, som om man satt inne utan precis, som mn man satt utanför väggen.
- Så, då har ni egentligen bara ett varmt rum och två kallrum, ett på var sida, och dom drar värmen ur det enda varma rummet.
Bild 21. Gödselstack och källare. Halland.
- Ja, just så är det, och herrn begriper, så mycket regn och dimma, som det är här på trakten, va fuktigt det ska bli. Det är så fuktigt, herrn må tro't eller ej, så det blir stora pölar på golvet under sängarna, och där får vi ligga, och ibland riktigt skakar vi av köld. En vet rent ingen utväg att bli varm.
- Har ni garderob, då?
- Ja, det ska i alla fall hetas va garderob, men en kan inte ha kläderna där, för det loktar så illa av fukten, sa en få loven att hålla dom därifrån, om dom inte ska bli rent fördärvade.
- Och källarn?
- Ja, si, det är nog det värsta ändå, för om herrn vill följa med, så ska vi visa. Så få herrn si själv och säja, va herrn tänker.
Bild 21 visar, vad jag fick se. En väldig gödselstad vid ladugårdsknuten, och från den en rännil av urin och gödselvatten, som letat sig till den i en svacka nedanför ladugården belägna källarn.
- Så då, förstår herrn, hur mycken nötta det är med den källarn!
När bilen förde tidningsmannen och mig tillbaka till Halmstad i en luft, där den av gumman påtalade dimman redan steg ur landskapets veck och svackor, sade ciceronen:
- Nåå, herr Nordström?
- Det är otroligt.
- Och det är inget enstaka fall. Så får faktiskt folket leva här.
Och så tillade han:
- Men!.,. När staten sköter sina underhavande som herr Nordström
nu har sett, vad ska man då kunna begära av de enskilda?
