Dagen var nu långt framskriden, solen hade passerat zenit, och jag hade cirka sexton mil till nästa provinsialläkare. Han väntade mig, och innan natten föll, måste Halland vara avverkat.
Jag skakade hand med ciceronen, den präktige, rättskaffens mannen, sände doktorn en tacksam tanke, tog farväl av de glada journalisterna, och i väg bar det.
Då säger Hedin, som förefallit tyst och butter hela tiden:
- Du vet, nu tänder jag en cigarrett.
Jag förstod, att han hade något på hjärtat, så jag teg. När han väl fått cigarretten tänd och full fart på bilen, fortsatte han:
- Nej, fy Bellman, det här var det marigaste land jag sett. Och dom här människorna begriper jag mig faktiskt inte på ett dugg. Inte gillar jag skåningar, men jag kan då begripa dom åtminstone. Men va är det här egentligen för folkslag?
- Hur så?
- Ja, men du vet, gubben, som lämna tillbaka blanketterna klockan fem på morron. Du vet, jag måste skratta. Och...
Nu kom det.
- Och så har dom spik framför farstubron, så man får punktering. Nä, du vet, det här, det va det värsta vi har vari opp emot hittills.
- Det blir nog värre, misstänker jag! flög det ur mig, jag tänkte knappt på vad jag sade, men fortsättningen visade, att jag skulle få rätt. Dock icke i Halland utan i Västergötland.
Det var underbara trakter, vi nu foro igenom, helt enkelt underbara: vida blånande bergåsar, stora högslätter med majestätiska molnskuggor, ett perspektiv bland de största jag sett i Sverige, och till sist det glittrande Västerhavet. Men glesbefolkat, tomt, ödsligt.
Så sitter jag åter framför en provinsialläkare, den andre och siste i detta landskap, också blek, också allvarlig, ja, kärv som hela denna del av Sverige, och jag grubblar och grubblar på, vad hemligheten kan vara.
Men förklaringen väntar mig.
Här är nu en annan bygd än den jag lämnat, mer välmående, bättre jord, större gårdar, stora bondgårdar, herrgårdar, slott. Men också mycken fattigdom. Skarpa motsättningar som i Skåne. Och hela södra och mellersta Sveriges gamla pest och förbannelse: statareländet.
- Dock, säger doktorn, måste man anse att - med undantag just för statarna, som alltjämt är ett sorgligt kapitel - tillståndet i denna bygd väsentligt förbättrats från 1934, huvudsakligen genom den organisation av jordbruket, som vidtog och genomfördes med statens hjälp efter krisen. Herr Nordström förstår själv förändringen i läget, om jag bara säger, att medan mjölken år 1932 stod i 6 öre litern, är den nu oppe i 12 öre, och priset på i Göteborg saluförda slaktdjur har på samma tid stigit med 100 procent. Det är den bakgrund man bör se utvecklingen emot, ty med detta förbättrade ekonomiska tillstånd har följt en allmän förbättring av bostäderna.
- Alla?
- Nej, inte alla.
- Ni har väl olika typer?
- Ja, vi har tre. Egentliga bondgårdar, arbetarlägenheter och statbostäder under gods och större bondgårdar.
- Och deras tillstånd?
- Ja, först är att märka, att bondgårdarna här icke är byggda av sten som neråt landet utan bara av trä. Och vad de nya bondgårdarna beträffar, så måste de sägas vara mycket välbyggda, d.v.s. med centralvärme, vattenledning, avlopp. Badrum är mycket vanligt, det finns, kan man säga, i praktiskt taget alla nybyggda bondgårdar.
- Bönderna är välbärgade här på orten, med andra ord?
- Ja, det är dom. Vad så arbetarbostäderna, andra kategorin alltså, angår, så är det egentligen dit, som förbättringsbidragen går. Dels förbättrings-, dels nybyggnadsbidragen. De har gjort gott, men det finns många dåliga bostäder kvar. Det finns till exempel en hel del ryggåsstugor, dels av gråsten, dels av trä, och där är sa lågt i tak, att man inte kan stå rak därinne. Vi ska titta på något exemplar. Så sent som 1929 har en dylik ryggåsstuga byggts här i orten.
- Är man konservativ här?
- På Västkusten! Herr Nordström vet väl, att detta är Schartaus land. Det säger allt.
Orden träffade mig som en blixt. Molnen klövos. Äntligen såg jag. Doktorn fortsatte:
- Vad det är mycket dåligt med är eldstäder. Och husgrund. Det är kallt i husen. Folket fryser.
- Anser doktorn, att värmeledning bör vara obligatorisk? Som villkor för bidrag?
Jag refererade, vad läkaren uppe i skogsbygden hade framfört som sin åsikt.
- Den underskriver jag fullkomligt. Dels för att få bort trångboddhet och finrum och inte minst för att motarbeta redan ganska hotande tendenser till understödstagarmentalitet, som följer med all statshjälp. Här i Schartaus land är dock det privata initiativet heligt. Folket här är, som herr Nordström kanske märkt, strävt och otillgängligt, men det är pålitligt, och man lär sig att sätta värde på det. Skulle jag anmärka på något, så skulle det vara på det alltför rikliga användandet av sprit. Inte så, att man kan tala om missbruk, men så, att sprit brukas mer än på andra håll. Den anses vara bra för allt, från lunginflammation till tandvärk. Jag kan berätta ett belysande fall. Här finns en gammal gumma, som tvättar i husen, en mycket duktig och präktig gumma, sträng Schartauan, går i kyrkan varenda söndag, kan vid kyrkliga fester skänka hundra kronor, arbetar som en slav. Men! Varje söndag går hon från kyrkan direkt hem och dricker kaffe och konjak. Det är folket här.
- Tack! sade jag. Nu tror jag, jag vet nog. Om doktorn nu ville visa mig några typiska stugor!
Och så bar det i väg.
