Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvar Nordbo förundrad vid samtalet stod;
men hatfulle Thjasse lät sinnet ej falla.
Ånyo han ämnade höja sin röst,
och häfde sin panna och hvälfde sitt hröst;
då plötsligt kom åter den stojande hopen,
som utgått att undret beskåda. Nu teg
den hatfulle Thjasse, ur ringen han steg;
så ulfvarne flykta för skallkedjeropen.
Sin ilska på vägen han tömde ändå
i hotelser. Saga dem häpen hört nämnas:
»På Åsarnes ättmän jag evigt skall hämnas;
»af mig aldrig mera de frid skola få.
»Min skymfade dotter skall le, i sin smärta,
»och ropa på blod och förstocka sitt hjerta.»
Nu svängde han klubban; en mastgran likså
plär susa. Men Gylfe, med snölockig hjessa,
ren afskedets tecken åt männerna ger:
de bortgå; dock suckar så mången bland dessa:
»Vår älskade Gylfe ej samlar oss mer;
»hans kraft är ett glimt af det döende nedan,
»hans välde en gullsky, der solen gått ner.»
Men Gylfe på härolden kallade sedan,
och denne gick fram för den åldriges bord,
med vördnad att lyssna till Herrskarens ord:
»Nu vårstormen hviner’
»och vårnyets glans
»på isarne skiner.
»Snart böljornas dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
