Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Dess topp öfver himlarne löfkronan bredt,
dess grenar kring stjernor och måne sig vrida,
dess rötter kring verldarnes verldar sig sprida;
ty Altets oändliga urbild det är.
Och under det askträdet höga och gamla,
till Tings sig de Evige dagligen samla,
och åter de hade församlat sig der.
Vid heliga Urdarbrunn sutto de neder
kring Odén, de Gudars och menniskors far.
Och se, likt en sky, som högtidligt sig breder
långt ut öfver lufthvalfvet, vågig och klar,
och öfverst på kanten, af solen bestrålad,
den eviga klarhetens urbild är målad
hvar stund, som ej solen sitt anlet betäckt;
så klädd uti Eviges luftiga drägt,
satt Odén på högsätet, mägtig och härlig:
befallande var väl hans anblick, men kärlig.
Hans gullhjelm ur kanten mång spetsningar sköt,
hvar spetsning en strålflod, likt norrskenet göt.
Som yrdrifvan, bugtad i kanten och fager,
på rödbruna ljungen sitt silfverskir drager,
likså öfver ringbrynjans mörkröda led
hans yfviga silfverskägg böljade ned.
Helt sorglöst i halfknutna, väldiga handen
han Gugner, det skinande gullspjutet höll.
Och lätt, som en dimma vid månljusa stranden,
hans himmelsblå mantel kring skuldrorna föll.
Kring Valfader sutto de öfrige Gudar
i lättigenkänliga, olika skrudar ;
likt stjernbilder tolf, som i luftborgen blå
kring Månes försilfrade högsäte stå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
