Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
Förbryllad och röd blef den AsiaDrott:
Han tänkte: »Har dvergen min vekhet förstått?
»Jag overksam sitter på hyenden mjuka,
»då öfrige ättmänner kraftèrna bruka?
»Nej! Alfhild jag söker på fjäll och på våg.»
När dvergen nu AsaThors dysterhet såg,
han log; och då rynkades käftarna magra
så djupt, och hans hopknipta mun blef så bred.
Han bortgick; men sneglande ögon han vred
alltjemt, efter Svades syster den fagra.
Nu AsaThor hemligt, vid gryningen, tog
en följesven med, och på äfventyr drog.
De vandrade vida åt norr och åt söder.
Här Snöhättan lyfte sin halfslutna ring,
mer vidsträckt än platsen vid Magternas Ting.
Der Hurrungar trenne, som fosterbröder 1»)
i slägt ning, mot skyhvalfvet sträckte sin spets;
det var liksom verlden här slutat sin krets.
Så vandrarne gingo kring skyhöga fjällen.
På hemvägen stadda, de sågo i qvällen
ett eldsken; och ämnade strax vända om,
då dvergen Allvis till mötes dem kom.
Han sade: »Ej AsaThor kan hos mig g&sta;
»för låg är min sal, och der råder blott natt.
»Men vänneskänk ger jag, långt öfver de flesta;
»ty gull mig ej fattas. En brud är den skatt
»jag saknar. Och vill du, som fader, ej hindra
»min kärlek ...» Här började ögonen tindra
15) Hurrungar, är namnet på de tre högsta spetsarna af den »åkallade
Sn&-hättan på Dovre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
