Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
ELFTE SÅNGEN.
Än fortsattes gillet och glädjen och sängen,
derinne bland gästerna: alvar och skämt,
som skyar och solstrålar, vexlade jemt,
och horndryck och kärlek berusade mången.
Till sängs sig ren smögo de nygifte två;
men Vifel och Veset beställsame slå
allt jemt uti hornen. Snart krafterna domna
hos en efter ann, för de bröders försåt.
Ren några här knäga, och andra der somna;
men Vifel och Veset hånle deråt.
Till slut gå de bort ur det orklösa laget:
»Upp! Säll vid sin brud sofver Asiason;
»men oss man belönar med svek och med hån;
»vår trohet är glömd, och vårt hopp är bedraget.»
De gå till en skidgård, två manslängder hög;
en hvar som en ande deröfver dock flög.
»Hej! Kunde vi konungadöttrarna rädda,
»och finge på draken vår bröllopssäng bädda! —
»Ej nånsin den rosenmunnen jag kysst!»–—
Så hviskade Veset och Vifel tyst.
Af tjenstmörna varnades systrarna båda:
»Här gånga två män; de oss kunna förråda!»
Då sucka skön Eysa och Eymer med list:
»Två skuggor det är af de bröder, vi mist.»
Förskräckta i bädden sig tjenstmörna gömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
