Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
’Jag kao icke räddas. Ehvar jag mig döljer,
’jag Starkodd tillhör, och honom jag följer;
’ty faderslöftet är heligt för mig.’
"Jag vägrade länge. Omsider jag lydde;
"ty gammal och ung ibland klipporna flydde."
"Och Jätten tog snöhvita bruden med sig! —
"Förtviflad var Alfhild. Det älskande hjerta
"försakade nu hvarje tröst, i sin smärta;
"bland klipporna gick hon, förtärd utaf sorg:
’Vi lemnat en vän, som oss räddat i nöden!
’Med vanärans konstgrepp vi undgingo döden!’
"Så qved hon, när åter jag kom till min borg"
Ren slutade Alf. Under samtalet ingen
mer uppmärksam varit i stojande ringen,
än AsiaBrage: han brann utaf hämd,
när Ogn såsom Starkodders brud blef nämd.
I hjertat han qvalfulla aningar hade;
dock teg han. Nu AsiaÖfverdrott sade:
"Ja, sjelf utaf Ogn dina öden jag hört;
"men tystnad hon böd mig, att Asiaätten
"ej måtte bli misstänkt och straffad af Jätten,
"sen Hergrim hans brud ifrån Jotunhem fört."
Här samtalet slöts. Redan gästerna hunnit
till konungaborgen; all sorg ren försvunnit.
Ur Högaloftssalen sprang Alfhild. Hon låg
i famnen af Alf; hon de andra ej såg
Hon hviskade: "Fader! De främlingar båda
"besvärliga bli mig. En tyckes förråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
