Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
»Och en af dem, länge bland Åsarne het
»den fagraste. Likväl, för hög i sin smärta,
»att röja sin kärlek, har svartsjukans gift
»ej ens kunnat smitta hans skuldfria hjerta.
»Vår hämd han förstår ej. Med manlig bedrift
»han söker sitt mål, och för detta han strider
»bland vildmän. Ja, manligen Sigurlam lider
»hvar motgång. — Den andre är ädel och stolt,
»som hjelte. Men hjertat det svaga bedåras
»af hat och af svartsjuka. Icke han såras
»af spjutsegg så lätt; men hans sår är fördoldt.» —
Nu Frigga sin snöhand i Frejas lade:
»Så nämn ock den Drotten!» hon inställsamt sade.
Och Vanadis hviskade Beldeggs namn.
Nu drog äfven Frigga på rosenmunnen;
men der satt dock misstanken, skygg som en hamn.
Hon uppsteg, med händerna kors öfver famn.
Hon tänkte: »Helt lätt vore segren vunnen,
»om vi två förenade verkade nu. —
»Nej! Detta min öfvermagts undergång våller.
»Och svartsjukans trollmagt mig återhåller
»från henne; ty Odens förtjuserska ju
»hon varit? — Nej, nej! Jag vill strida allena.
»Att mig med en medälskarinna förena,
»är åter att sjunka. Jag henne ren höjt,
»då här mitt hat och min svaghet sig röjt»
Så Frigga den höga, i vacklande sinne,
nu rådslog. Och Vanadis skarpsynta blick
örstod alla strider, som hvälfde derinne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
