Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
Besjöng sen Hejdi den gyllene tid,
hur mörkret försvann, och ljuset sig tände,
och Nornornas magt, och den första strid,
allt väsendes upphof, och verldslifvets ände.
Men se, när till sägnen om Balder hon kom,,
hon teg Icke ville hon qväda derom;
hon slet från sin harpa de gyllene strängar.
För Diarne alla, när Hejdi qvad,
hvart ord var som vårmolnets rena bad
för törstande Vättar, på solglänsta ängar,
och såsom en vind uti smäktande dal.
Och se, när qvädet hon slutat hade,
strax sierskedrägten ifrån sig hon lade.
Som sjuklingen tömmer i yrsel silt qval,
fast sen han ej minns sina låter, sitt tal;
så Hejdi var lugn. Sina drömmar hon glömde.
Men AsiaÖfverdrott sången dock gömde
i hjertat. Till öfrige Diarnes hem
han for, att om Sigurlam utforska dem,
förborgande allt, som med nordtärnan hände,
Men Hejdi till åldrige Gylfe nu vände.
Han giäddes, när hyfagra dottren der kom;
så Lappen sig gläder, när Sol har vändt om.
Han tänkte: »Du såg ej mitt qval mitt bekymmer.
»Du flydde; så strålen från molnet ju rymmer?
»Ja, frihet och fröjd äro ungdomens rätt,
»och derföre märkes din gråt så lätt,
»men icke den gamles När höstliga vinden
»för störtskurar fram, öfver dal och slätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
