Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
Snart voro de färdiga. Sköldar och brynjor,
samt gyllene mjödkärl och gullsydda tält,
allt hade för resan i ordning man ställt
AH kost vardt besörjd af de fagra Asynjor,
som bleka der gingo. Mång tårar de fällt
i tysthet; så stjernorna små i en dimma
förblekna, och knappast en stråle ses glimma.
Men listige Lopter han hånande log
åt AsiaUller: »Dig hoppet bedrog,
»att ännu en gång bli till öfverdrott korad!
»Du, son af en Nordbo, vill lemna din rätt
»åt en af de yngsta i Åsarnes ätt?
»Står fjällbjörnen still, när en gång han är sårad?
»Nej! Thjasse, som Åsarnes fiende är,
»du uppsöka bör. I din ådra du bär
»ock Bergresars blod; han sitt stöd dig bör lemna.
»Han, rikast af alla i hela vår Nord,
»i öfvermätt har både gull och jord,
»och offrar dem glad, för att kunna sig hämna.»
»Ha! Länge den tanken har varit min lust,»
sad AsiaUller. Ur laget han, rusar.
På hed, och i skog, ned till Quenernas kust,
han irrar, och blodet i ådrorna frusar.
Omsider han hvilar sig, tätt vid ett berg;
och derur kom Allvis, den illsluge Dverg:
»Hell, Asiaöfverdrott!» sade han listigt.
»Jag känner dig. Litur jag heter. Min hamn
»jag vexlar med boställe, liksom mitt namn.
»Jag vet, att ditt sätt, som ditt sinne är dristigt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
