Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
Den sörjande Hejdi, så gråtögd och dyster,
nu satt i det ödsliga konungatjäll :
till fädernehögen hon gick hvar qväll.
Så skön som de strålande Ljusalfers syster,
hon gick der, fast väsen hon hade förbytt;
ty glansen från himmelsblå ögonen flytt,
och kinderna redan, af gråt och af oro,
så bleka som daggstänkta liljor voro.
Hon kände blott en, som i fröjd och i qval
hon närmat sig; nu likväl undvek hon ofta
den ädla Syr, hvilkens tröstfulla tal
var ljuft, som för vandrarn i qvalmig dal
en källa, den fläktande ungträd kringdofta.
Skön Eymer ock slöt sig, med lågande bröst,
till Hejdi. Två sörjande hamnar så vandra
på molnen, och bleka de se på hvarandra.
Skön Eymer var sjelf utan hopp och tröst,
med hemliga qval på sin ungdom hon tänkte.
Inom henne ropade ständigt en röst:
»Min moder, min moder i grafven jag sänkte!»
Men Gylfes Hirdmänner dolde sin sorg.
Och dystra, som Diar i offerlunden,
de hemligen drogo, vid midnattsstunden,
långt bort från den urgamla herrskareborg.
Och ned från en skogkransad ättestupa,
de störtade sig uti böljorna djupa.
Och snart, i sitt nyfunna, stjerntäckta hem,
fick hänfaren Herrskare välkomna dem.
Och Konungar många, som sedan, med ära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
