Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516
ADERTONDE SÅNGEN.
Sin nedbrända lampa nu höstmåne tänder,
och går kring Kodaniens tånghöljda stränder,
i dimmeväfd nattskrud, så enslig och tyst,
som hade hans stråle blott vålnader kysst.
Och här och der syntes ströskvar simma,
och här och der lilla stjernögat skalf;
ty himmelen liknade ätthögens hvalf,
der fläcktals små strålande sandperlor glimma,
vid skenet af facklan, som Siaren har,
när tyst han der ingår, vid midnattstimma.
Förskräckande allt uppå himmelen var;
de järtecken likväl af ingen på jorden
bemärktes. Blott AsiaOden dem såg.
Dock teg han; ty redan, från fjällstängda Norden,
nu Diarne börjat sitt långväga tåg.
Och ren deras gästning var börjad vorden
hos bragdstore Skjold uti Ledre, och der
de sutto så glade, med Häner och Hler
samt Veset och Vifel. — Som blomknoppen häfves
allt högre, när vårdagg föröker dess kraft;
sä svällde hvart hjerta, vid gullhornets saft.
Men guldlockig Alfhild hon sade: "Förgäfves
’’mång fränder vi väntat/’ — Då fick hon det svar:
"Till Noreg är AsaThor sänd af vår far,
’och snart lär han komma med Säming och Svade.
"I Sigtun är Yngve den unge och Frej,
"som öfverdrott. AsaNjord lemnar dem ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
