Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den hatfulle Thjasse. Och hit jag nu dragit
»Af vänner och fränder jag kallad blef
»till Gautes land, och mitt svärd det ej tagit
»I verldshafvet äger den starke hval
»sitt land; men han går ur sin konungasal
»på solstrålig kust, för att söka ett läger. —
»Ja, solsken här råde! — Hvad Havamal säger
»J veten fullväl. Här det gäller också;
»för mycken visdom ej glädje kan få! —
»Hell då hvarje Aser! Hell hvarje Asynja
»som glädje här söker, och andas i den.
»Hvar sorg, lik en rökstod för storm, flykte hän!
»Mjöd döfve vårt svärd! Mör försmälte vår brynja!» —
Så Uller. Men Asiaöfverdrott teg.
Helt dyster han opp uti högsätet steg;
øin Gaute han mindes. På riktprydda bordet
bars ypperlig välfägnad. Snart blef hvar gäst
allt muntrare. Värden nu sjelf förde ordet.
Men AsiaFreja ban smickrade mest;
ty maken med svartsjuka dåra han ville.
Hon såg det, och Uller hon skydde än mer.
Den listige Lopter försåtligen ler
fast ännu han hejdar sitt giftiga snille.
När qvällstjernan stod på det blånande hvalf,
och daggperlan lilla i blomkalken skalf,
då var det i hjertat på AsiaOden,
som hade en Svartalf, med trolldomens magt,
fort honom ur gillet till brusande floden,
der ätthögen stod, hvari Gaute man lagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
