Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7$5
nog hämnad. — En fjällström, som rusat med dån
från bergspetsen ner, redan saktare rinner
i dalen, då vikingens bostad den hinner,
som skulle den tämjas af böljornas son.
Så hatfulle Thjasse stod tankfull och stilla.
Men Sigurlam ville ej tiden förspilla:
han klöf, med ett dubbelhugg, fiendens sköld.
Då vaknade denne, med ett, ur sin köld.
Han grep, med den sårfria armen, om lifvet
på Sigurlam, kramande honom så hårdt,
att Drotten vardt rödblå, och andades svårt.
De brytas och brottas. Men icke är gifvet
eho, som skall segra. De begge ren mist
all styrka. De kunna blott kämpa med list.
Fram Sigurlam springer; han kort sig betänker:
i Thjasses strupe han griper sig fast.
Med uppvinklad arm han sen fattar i hast,
sitt svärd, och dess udd emot brösthålan sänker
på Thjasse. Men just som han dödsstynget ger,
sitt slagsvärd, i vinken, han omvridet ser.
Det handtaget gjorde den trofasta Skade:
»Min fader! Min son! Hvarom striden då J?
»Skall hämden af offer då fullmäUad bli?» —
Sitt gullspjut hon mellan de stridande lade.
Men berserkaryra på Thjasse nu kom.
Hon skiljde dem åter. De skiljdes, liksom
två fjällblock i jordskalf: de knuffats beständigt
vid stötarna. Skilda, de ramla till slut,
enhvar på sitt håll. Men Skade behändigt,
trötts fadrens förvägran, drog lansskärfvan ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
