Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men AsiaOden begrundade det:
»Mig Gylfe i dödsstunden höra lat
»den spådomen, just som hans ögon sig slöto.»
Så tänkte han. — Lugnt några vintrar förflöto.
Men AsiaOden vardt bräcklig och tung;
han fyllt sina hundrade år längesedan.
Hans byggnad, så gudalik, då han var ung,
för tid och bekymmer sig böjt allaredan.
Så står, liksom landtbygdens urgamle kung,
ett vikingafäste, förfallet och öde,
der stormarna gästa bland hamnar af döde.
Försilfrade voro hans lockar och skägg;
men glesa, likt blommor på rimfrostig hägg.
Dock utgick der än ur hans insjunkna öga,
allt jemt någon stråle, förhärligad klar,
bevittnandes hvem han tillförene var.
Så stiger en flamma mot himmelen höga,
ur öppnade ätthögens plundrade mull,
sen skattgräfvarn röfvat det urgamla gull.
Och ännu hans känslor ej hunnit att domna,
fast redan försakelsens dar voro komna.
Snart hördes der dödsbud, allt tid efter tid;
men AsiaOden ej ryste dervid.
Så odlaren, döf för beklagande fränder,
från hagelförödda fältet sig vänder.
En natt, då han låg uppå gullstickad bädd,
han såg hur en stjerna sig framsmög helt rädd,
ur stormförda molnen, som jagat den lilla.
Då slumrade han mera lugnt och stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
