Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
916
Slutanmärkning.
I föregående slutanmärkningar har jag fragmentariskt framlagt min åsigt af våra
myter och äldsta urkunder; nu återstår att i denna sista göra reda för mitt sätt att
behandla desamma. Men framför allt beder jag läsaren att icke med någon af
dessa prosaiska uppsatser förblanda sjelfva xlen rimmade skapelsen: Åsarne, utan
anse den såsom icke det minsta beslägtad eller tillkommen medelst dylika
beräkningar; ty hela styckets samband, hvarje persons ingripande deri, äfvensom
den mytiska vehikeln och händelsernas upplösning tillhöra mig; men personernas
namn och enskilda förhållanden tillhöra häfderna. Jag har anfört några
urkunders ord, för att visa det jag icke rånat en persons ära, hvars namn
genom-lefvat århundraden. Den strid, som vår tids lärde fört och ännu föra, dels emot,
dels för våra urkunder, har förledt äfven mig, att yttra några ord om dem.
Häraf framstod detta bihang till Åsarne; men icke hade sjelfva skaldeförsöket
sitt upphof derifrån. Den sammangytring af myt och saga, som röjes i våra
häfder, fordrar en allsidig, icke en ensidig utveckling. Må skalden forma sina
gestalter af det nedfallna tempelgruset, och tänkaren tyda bristande bokstäfver på
de förvittrade runehällar! Konstdomare ropa ju ständigt, att skalden bör dikta. Han
bör göra det, men han bör icke heller fördömas derföre, att han känner den tid
och det land, hvarom han skrifver. Äro nordens sagor likartade verk af dikt,
då diktar ju förmedelst ctøm hvarje skald, som rätt begagnar dem? Äro de helt
eller till en del verkliga, böra de väl icke derföre frånkännas rättigheten till
poetisk förhöjning. Hafva väl de kristna legenderna mera poetiskt element, än
de äldste lemningarne af våra hedniska urkunder? Må skalden fritt och lätt
irra om i diktens labyrint, ntan annat biträde af historiens ledtråd, än det, att
han kan hitta labyrintens utgång.
Åsarnes bosättning i norden är tvifvelsutan för ett epos det rikaste ämne,
som vår verldsdel någonsin kan framställa. Roms segrar och politik å ena sidan
och det ständiga omskifte af olika rådande stammar under folkvandringarne å
den andra, jemte de kristnas våldsama omvändelsekrig, utplånade de
betydligaste spår af alla europeiska länders fornminnen, och endast vår nord stod
orubbad med sina förgudade heroer, sin mytlära och sina sägner. Ännu lefva
många af dessa myter och sägner hos vår allmoge, fast under mer eller mindre
förändradt skick. Men, säger man, de lefva icke mer i hela folket» tro. Hafva
ej grekers och romares myter äfven hos oss en medborgerlig rätt, såsom
sinnebilder? Och har ej kristna läran sina symboler i lammet, dufvan, korset o. s. v.?
I vår så kallade upplysta tid, säger ju skalden ofta att en afdöd persons ande
skaft besöka sina sörjande vänner?
Den strålbrytande dimma, som hvarje lära hänger för mängdens öga, var
sannolikt genomskådad af greklands högre tänkare, när Iliadens store skald be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
