Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skjalf, afbrytande.
Säg fort hvad tidning du mig bringar, —
Mångordighet ej hjelten höfves;
och qvinnjflynnet är otåligt.
Hofkämpen.
Från flottan sågs en kämpe springa.
Stolt var hans växt och blank hans rustning,
förgyld hans hjelm, liksom hans lockar.
Högt öfver blåa vattubrynen
bar han sin tunga lans och båge.
Men nu han ändtligt stranden nådde,
han ilade emot vår Konung.
Och — Agnes son nu Agne helsar.
Skjalf.
Hvem? Agnes son?
Ulf.
Ja, det var Erik,
som hit med Alarik sin broder
från härnad, enligt Drottars vane,
med stora byten återvände.
De Söderns rika kuster gästat,
och Sydmans krafter ha de pröfvat;
ej mägtar han att Nordbon hejda.
Nu skeppen vaggas in i hamnen.
Nu Alarik mot Agne ilar.
Der står vår Konung huldt omringad
af sina söner och af kämpar;
liksom den ekbevuxna kullen
sig höjer mellan skogens tallar.
Och gny och vapenbrak nu uppsteg,
med gny och vapenbrak de helsas.
Men Agne, ensam stum af glädje,
dem tryckte nu intill sitt hjerta.
Med fägnad sågo vi vårt misstag:
de sköna skepp, som buro segel
af främmad farg, och deras rustning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
