Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Åttonde Såigen.
Dimmor sig skocka kring Sotaskär,
vågorna sucka så tungt.
Stormarna susa i fjärran der
kring holmarna små; men här
vid Sotaskär är så tyst och lugnt
Svept i en slöja, som fläktar för vind,
sitter en qvinna med blekgul kind;
blickar så hemskt emot hafvet blå;
bröstet som vågorna tyckes gå.
När måne sig hvilar i djupets borg,
då slumrar den bleka en stund.
När sol träder fram på himmelens rund,
då komma små tärnor med kostfylld korg;
och duka ett bord uppå mossig sten,
der qvinnan den bleka spisar allen,
och tecknar med dödsmagra händer till dem.
Så lefver den skygga månaden lång:
hon hör endast måsars och lommars sång,
och ser endast opp emot stjernornas hem,
hon räknar ej dygn, endast böljornas gång.
Skalden.
»O, Ingeborg, Ingeborg! trogna mö,
din smärta jag ser. Du önskar att dö;
ty Hjalmar dröjer. Hans arm är ju stark?
Lätt styr han sin sjöhäst på vågig mark,
och lätt såsom denne i storm han styr,
han äfven besegrat Angantyr.
Men du är döf för den gamles röst;
ett älskande hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
