Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så, på sorgens brant allena,
Hilma! ropte jag ditt namn.
Ödet slet mig ur din famn,
döden blott oss kan förena.
Solen, tröttad, sjunker redan
bakom trädens stammar ner.
An dess sista stråle ler;
ler — och slocknar evigt sedan.
Så min sol sig snart skall sänka
ned i dödens mörka lund.
Hilma! i min aftonstund
må ditt minne lugn mig skänka!
Daggen sina perlor droppar
uppå rosens späda kind,
och en sakta vestanvind
suckar uti lundens toppar.
Så skall ock en tårstänkt blomma
af min Hilma offras mig,
och en suck på vindens stig
från dess läppar till mig komma.
Kring den slumrande Naturen
hvilan re’n sin vallmo sått.
Stormen tiger; vakan blott
klagar från den mörkgrå furen.
Så, fast grafvens natt mig gömmer,
skall jag dock i Hilmas dröm
synas, ■— ännu lika öm;
hviska: aldrig jag dig glömmer.
Månen, trött sin båge lutar,
ned mot aspens stolta topp.
Liksom solen, han sitt lopp
snart i böljans sköte slutar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
