Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302;
Lifvet.
»Förbi! förbi! — Han flyr min fantin!
han, hjertats enda, nära frände,
{la! ännu känner jag hans hamn,
fast honom sjelf jag föga kände;
ack! Barndom, Barndom var hans namn.
»Ån intet hopp mig då bedrog,
och ej af lustar hjertat brändes.
Naturen jag till spegel tog,
och huru denna spegel vändes,
mitt anlet alltid deri log.
»Med sparfvens enkla morgonsång
jag sjöng den Högste i det höga,
och bönhörd trodde mig hvar gång;
ty, Barndom! för ditt ljusa öga
är himlavägen icke lång.
»Men nu jag ensam, ensam går!
Mot Labyrintens port jag skådar,
der evighetens lampa står.
Hon flämtar matt — Ack! hon ej bådart
hur eller när jag målet når.
»Förnuftet fåfängt åt sin vän
en skön, men bräcklig ledtråd skänkte.
Ack! mången knut invecklat den.
Ju mera jag dem lösa tänkte,
ju mer de snodde sig igen!
»Hvad är min vilja? Hon blef fri.
Men säg, hvem ödets bojor los3ar?
Säg gränsen för mitt slafveri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
