Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektson. Sorgespel - Första handlingen - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
ej en gång när hela kronan böjes;
men när trädets starka hjerterot
tyckes skakad så att jorden låssas
från dess trådar, då man kunde frukta,
att snart hela stammen kastas om.
Det är intet att vårt land är plundradt,
det är något, att af medborgskrig
far och son sig rustat mot hvarann.
Men ett värre ondt oss hotar redan:
Kyrkans välde trottsas af de djerfve,
som med frihetsandans afgrundsmod
svälla upp sitt tomma bröst, och ingen
utom Konung Erik, räddar henne.
Ärkebiskop Olof vacklar ju?
An han hemligen mot Engelbrekt
tyckes strida, än mot Konung Erik.
Magnus Bengtson (häftigt).
Nog jag hört af detta munkeglam,
intet enda ord med blod var tecknadt;
jag vill stryka det ur minnets bok,
ty med mord jag märka vill min lefnad.
Liksom örnen lefver utaf rof,
och hans tjocka senor synas större,
när de prydas utaf ull och dun
af de offer, som han sönderslitit.
Ja, jag vill i striden rusa ut,
Engelbrekt skall se mitt skarpa spjut.
Biskop Knut.
Hämden lågar i ditt bröst, och jag
bör förlåta att du glömmer plikten;
men jag kräfver klokhet inför verlden,
annars störtar du din hela ätt. —
(sagta till Bengt Stenson).
Dessa båda vittnen träde ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
