- Project Runeberg -  Journal af Petrus Læstadius, för första året af hans tjenstgöring såsom missionarie i Lappmarken /
323

(1836) [MARC] Author: Petrus Læstadius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det är ett Damoklei-svärd, som icke gifver honom
någon ro. Bruket och dess historia uppskjuter jag
eljest som mycket annat till framdeles och återgår
derföre till Major Stael von Holsteins diken. Jag
kunde icke annat än beundra dem, så djupa och
väl behållna de voro; men på de reguliera tegarna
vexte endast björnmossa och småskog; i sinom tid
torde likväl äfven der ett vackert åkerfält svalla
för vinden. Sedan jag sett mig omkring, gick jag
åter i båten och fortsatte färden. Jag var nu ieke
vidare exponerad för stormen, ty det värsta
svalget var tillryggalagdt, och vågorna voro icke här
så stora. Jag kom till Kasker mycket tidigt pi
morgonen, vid kl. a å 3, och, som jag icke ville
o-roa folket, lade jag mig i en stor båt, som stod vid
stranden. Jag lutade deo endast mot öster,
hvari-genom solen kom att skina i den, ocb det blef lä
för vinden. Här lade jag mig på framskotten i
solskenet alt sofva och torka, ty jag hade blifvit våt
af dusch-badet i vågorna. När jag vaknade och
hörde ljud i gården, kröp jag, fram, såsom Ulysses
ur löfgropen. Det var vid pass kl. 8 på morgonen.
Folket korsade sig öfver, att jag var ute i ett så
himmelsskriande vader och “alldeles ensam!“ —
’’Jag är icke ensam, svdrade jag; Gud ärmed. Hvad
hjelpa mig kamrater mot himmelens väder?
Be-grafva böljorna båten, så drunkna vi många, när vi
äro många med; nu drunknar jag ensam, om Gud
så vilt.’’ Här blef jag undfägnad med kaffe och
spisning; men mao afrådde mig att fortsätta resan,
ty stormen hade tilltagit fram på dagen; jag borde
vänta, tills ban skulle gifva sig. Men jag, som icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:04:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lpjour/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free