- Project Runeberg -  Journal af Petrus Læstadius, för första året af hans tjenstgöring såsom missionarie i Lappmarken /
341

(1836) [MARC] Author: Petrus Læstadius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sommaren uppehålla sig vid sina fäbodar, hvilta de
liafva på fasta landet. Här hvilade jag till
morgonen och ångrade den hvilan bitterligeD, ty det
gick, som när Ulysses sof på skeppet, och kamra*
terna släppte lös vindarna, hvilka voro inknutna i
sina säckar. Vestanvädret hade åter sluppit löst.
Det var visst icke på långt när så stark storm, som
när jag sist passerade Storafvan; men det var nu
motvind, hvilket gjorde en stor skilnad. Dock
passerade jag tätt vid stranden den ena udden forbi
efter den andra. Det värsta var, att vågorna slogo
mig i ryggen, emedan båtens framsläf var låg.
Stormen tilltog också allt mer, ju längre det led fram
på dagen. Dock slräfvade jag framåt och fällde
icke modet. Men jag hade icke nu mer något skydd
af landet, emedan stranden böjde sig småuingom
åt söder, och jäg låg således midt i vinden. Jag
e-molsåg ett stort svalg, som skulle passeras midt
öf-ver. Slutligen blef vädret sä häftigt, att jag med
allt mitt roende knappt förmådde korama en
hårsmån framåt. SedaD nu tre stortvågor efter
hvarandra vältat sig Öfver båtstammen i ryggen på mig,
och jag måste vara betänkt på att ösa ut vattnet,
så framt jag icke ville sjunka, tänkte jag: “dig
är icke godt att spjerna mot udden,” samt beslöt
att taga land. Men här var nu icke på nära båll
något tjenligt landningsställe; grymma brämpingar
svallade mot den steniga stranden, och det var
fara värdt, att båteD skulle blifva sönderslagen mot
stenarna, om jag lade till der. Men att låta gå
något stycke tillbaka, sedan jag med så stor möda
arbetat mig fram, det kunde jag icke förmå mig till,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:04:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lpjour/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free