Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den elake Sintrams stoft hvilar sedan länge på
Svartsjö kyrkogård, men ingen tror, att hans själ kallats till
Gud, såsom det står på grafstenen.
Medan han lefde, var han en af dem, till hvilkas
hem på långa, regniga söndagseftermiddagar en tung
kaross, förspänd med svarta hästar, brukar komma körande.
En mörkklädd, elegant herre stiger då ur vagnen och
hjälper till att med kort och tärning fördrifva de tröga
timmarna, som i sin enformighet bragt husets herre till
förtviflan. Spelpartiet fortsättes till efter midnatt, och då
den främmande reser i morgongryningen, lemnar han
alltid efter sig någon olycksbringande afskedsgåfva.
Ja, så länge Sintram fanns här på jorden, var han
en af dem, hvilkas ankomst bådas af andar. Skrymt går
före dem: deras vagnar rulla in på gården, deras piska
smäller, deras röster ljuda på trappan, förstugudörren
öppnas och slutes. Hundar och människor vakna af larmet,
så starkt är det; men det är dock ingen, som kommer,
det är bara skrymt, som går före dem.
Hu, dessa fasans människor, som de onda andarna
söka! Hvad kunde det väl vara för en stor, svart hund,
som visade sig på Fors i Sintrams tid. Han hade
förfärliga, gnistrande ögon och en lång, bloddrypande tunga,
som hängde långt ut ur det flämtande svalget. En dag,
just då drängarne varit inne i köket och spisat middag,
hade han krafsat på köksdörren, och alla pigorna hade
skrikit af förfäran, men den störste och starkaste af
drängarne hade tagit ett brinnande vedträ ur spiseln, ryckt
upp dörren och slängt det i hundens gap.
Då hade ban flytt med ett förfärligt vrålande, eld
och rök hade stått honom ur munnen, gnistor hvirflade
omkring honom, och hans fotspår på vägen lyste som eld.
Och var det ej förskräckligt detta, att hvarje gång,
då brukspatronen kom hem från en resa, så förbyttes
dragarna för honom. Han for med hästar, men då han kom
hem om nätterna, hade han alltid svarta tjurar för
vagnen. Folket, som bodde bredvid landsvägen, sågo de stora,
svarta hornen afteckna sig mot natthimlen, då han reste
förbi, hörde djurens bölande och förfärades öfver den rad
af gnistor, som klöfvar och vagnshjul framlockade ur det
torra gruset.
Ja, nog behöfde de små fötterna skynda för att komma
öfver den stora mörka vinden. Tänk om något förfärligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
