Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från hennes föräldrahem. För det kunde hon klaga sin
nöd, det förstod henne.
Men är det inte både ömkligt och löjligt! Vet ni, hvad
hon spelar? Bara en polska, och hon, som är så hjärtans
bedröfvad.
Ack, hon kan inte något annat. Innan hennes fingrar
stelnade kring visp och förskärarknif, fick hon lära
sig den enda polskan. Den sitter kvar i hennes fingrar,
men hon kan inte något annat stycke, inte någon sorgmarsch,
inte någon lidelsefull sonat, inte ens en klagande
folkvisa, bara den polskan.
Den spelar hon, så ofta hon har något att anförtro
åt det gamla klaveret. Hon spelar den, både då hon vill
gråta, och då hon vill le. Då hon firade sitt bröllop,
spelade hon den, och då hon kommit första gången i eget
hem, och likaså nu.
De gamla strängarna förstå henne nog: hon är
olycklig, olycklig.
En vägfarande, som drager förbi och hör polskan
ljuda, kunde tro, att den elake brukspatronen höll bal för
grannar och fränder, så muntert ljuder den. Det är en
öfvermåttan käck och lustig melodi. Med den har hon
i forna dagar spelat sorglösheten in och hungern ut
på Berga gård; då den ljöd, skulle alla upp till dans.
Den sprängde reumatismens band kring ledgångarna och
narrade åttioårige kavaljerer upp på golfvet. Hela
världen kunde vilja dansa efter den polskan, så lustigt låter
den — men gamla Ulrika gråter.
Hon har trumpna, vresiga tjänare omkring sig och
ilskna djur. Hon längtar efter vänliga ansikten och leende
munnar. Det är denna hennes förtviflade längtan, som
den glada polskan skall tolka.
Människor ha svårt att lära sig, att hon är fru Sintram.
Alla kalla henne mamsell Dillner. Se, det är meningen,
att polskmelodien skall förklara hennes ånger öfver
fåfängan, som lockade henne att jaga efter frutiteln.
Gamla Ulrika spelar, som om hon ville spränga strängarna.
Det är så mycket att öfverrösta: jämmerrop af
fattiga bönder, förbannelser af utpinade torpare, hånskratt
af trotsiga tjänare och först och sist skammen, skammen
att vara en ond mans hustru.
Vid dessa toner har Gösta Berling fört den unga
grefvinnan Dohna upp i dansen. Marianne Sinclair och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
