Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därmed börjar han med hög röst kalla och ropa på sin
hustru, som sitter framme i Annas släde, och till flickans
outsägliga fasa hörsammar hon genast kallelsen, stiger ur
släden och kommer, darrande och rysande fram till dem.
»Se, se, se, en så lydig hustru,» säger Sintram. »Inte
rår fröken Anna för, att hon kommer då hennes man kallar.
Nu lyfter jag Gösta ur min släde och lemnar honom
här. Lemnar honom för alltid, fröken Anna. Hvem som
vill, får ta upp honom.»
Han böjer sig för att lyfta upp Gösta, men då lutar
Anna sig ända ned till hans ansikte, sätter ögonen i honom
och hväser som ett retadt djur.
»I Guds namn, far hem med dig! Vet du inte, hvem
som sitter i gungstolen i salongen och väntar på dig?
Törs du låta den herrn vänta?»
Det är för Anna nästan höjden af dagens gräsligheter
att se, huru dessa ord verka på den elake. Han drar åt
sig tömmarna, vänder hästen och kör hemåt, drifvande
hästen till sken med piskslag och vilda rop. Utför den
förskräckliga backen går den lifsfarliga färden, medan en
lång rad af gnistor spraka fram under medar och hofvar
i det tunna marsföret.
Anna Stjärnhök och Ulrika Dillner stå ensamma på
vägen, men de tala ej ett ord. Ulrika ryser för Annas
vilda blickar, och denna har ingenting att säga den gamla
stackaren, för hvilkens skull hon uppoffrat den älskade.
Hon hade velat gråta, rasa, rulla sig på vägen och
strö snö och sand på sitt hufvud.
Förr hade hon känt försakelsens ljufhet, nu kände hon
dess bitterhet. Hvad var det att uppoffra sin kärlek mot
att uppoffra sin älskades själ!
De körde fram till Berga under samma tystnad, men,
då de voro framme och salsdörren öppnades, svimmade
Anna Stjärnhök för första och enda gången i sitt lif.
Därinne sutto både Sintram och Gösta Berling och språkade
i god ro. Toddybrickan var redan inne; de hade väl varit
där minst en timme.
Anna Stjärnhök svimmade, men gamla Ulrika stod
lugn. Hon hade nog märkt, att det ej var rätt beställdt
med den, som jagat efter dem på landsvägen.
Sedan bemedlade kapten och kaptenskan saken så med
brukspatronen, att gamla Ulrika fick stanna på Borga. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
