Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes barndomsälskade behöll segern. Där hon låg, just här
på soffan, såg hon vesterns himmel glöda af en härlig
solnedgång. Hon tänkte, att detta var en helsning från den
gode konungen, och som hon ej hade krafter att bli honom
trogen, om hon lefvat, beslöt hon att dö. Hon kunde ej
göra annat, då hennes mor ville, att hon skulle tillhöra
den, som ej kunde bli den gode konungens tjänare.
Hon gick fram till fönstret, öppnade det och lät skymningens
kalla, fuktiga luft genomkyla sin stackars svaga
kropp.
Det var lätt gjordt för henne att ådraga sig döden.
Den var viss, om sjukdomen skullo börja på nytt, och den
gjorde det.
Det är ingen mer än jag, som vet, att hon sökte döden,
Elisabet. Jag fann henne vid fönstret. Jag hörde
hennes feberfantasier. Hon tyckte om att hafva mig vid
sin sida under sina sista dagar.
Det var jag som såg henne dö, som såg, hur hon en
kvällsstund sträckte armarna mot den glödande vestern och
dog, leende, som om hon sett någon framträda ur
solnedgångens glans och möta henne. Det var också jag, som
måste framföra hennes sista helsning till den hon älskat.
Jag skulle bedja honom förlåta, att hon ej kunde bli hans
hustru. Den gode konungen tillät det ej.
Men jag har ej vågat att säga den mannen, att han
var hennes mördare. Jag har ej vågat lägga tyngden af
sådana kval på hans skuldror. Och dock, han, som ljög
sig till hennes kärlek, var han ej hennes mördare? Var
han ej detta, Elisabet?»
Grefvinnan Dohna har för länge sedan upphört att
smeka de blå blommorna. Nu resor hon sig upp, och
buketten faller till golfvet,
»Anna, du drifver alltjämt gäck med mig. Du säger,
att historien är gammal, och att mannen länge sedan är död.
Men jag vet ju, att det knappt är fem år, sedan Ebba
Dohna dog, och du talar ju om, att du själf varit med
om alltsamman. Du är ej gammal. Säg mig nu, hvem
mannen är!»
Anna Stjärnhök börjar skratta.
»Du ville ju ha en kärlekshistoria. Nu har du fått
en, som kostat dig både tårar och oro.»
»Menar du, att du ljugit?»
»Ingenting annat än dikt och lögn alltihop, du!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
